Fortsätt till huvudinnehåll

Inlägg

Visar inlägg från november 14, 2021

Mäktig psalm

Kyrkoåret går mot sitt slut. Den sista söndagen är Domssöndagen. En mäktig gammal psalm beskriver delar av det eskatologiska händelseförloppet då gravar öppnas och de döda får nytt liv igen. Måhända fnyser en och annan nutida kyrkobesökare åt domedagsförkunnelsen, menar sig ha kommit vidare på något vis för att slippa höra att Herren också är den rättfärdiga domaren som dömer rättvist och ser till hjärtats inställning gentemot Honom och hans Son. Melodin är mäktig och majestätisk, och för tankarna i riktning mot slutpreludierna av denna tidsålder. Hör; 1 Vaken upp! en stämma bjuder, som mäktig och högtidlig ljuder till alla gravars djup en gång. Vaken upp, stån upp I döda, som glömmer tidens vedermöda, i dödens dvala, tung och lång. Guds röst till eder sker, ty natten är ej mer; dagen kommer, den sista dag, den största dag. Den kommer efter Guds behag. 2 Jord och hav och himlar bäva, och Herrens änglar nedersväva; han kommer Människones Son. Djupen öppnas, bergen falla, och Adams barn

Te o logi

" Ty jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, främling och ni gav mig härbärge. " (Matt.25:35) För ett par dagar sen fick Carl-Erik Sahlberg, tidigare präst och komminister i St. Clara församling i centrala Stockholm hembud till den Herre han älskat, tjänat och trott på. En begåvad man som både rörde sig i den akademiska världen, men som framför allt, satsade diakonalt i sin närmiljö bland söndertrasade, missbrukande och sexuellt utnyttjade individer. Precis som Mästaren själv gjorde. Det var någon som beskrev hans teologi på följande vis; Carl-Erik skriver inte teologi utan te o logi, d v s mat och sängplats. Praktisk kristendom som inte enbart stannar kvar i lärosätet utan sprids ut mitt ibland de människor som finns runt omkring.  Det är så ofta som vårt trosliv begränsas till huvudkunskap som inte når fram till vår nästa. Små handlingar i vardagen, som vi måhända tycker saknar betydelse, men som i det långa loppet ändå frambringar

För tjugo år sedan

" För den skull skall en man övergiva sin fader och moder och hålla sig till sin hustru, och de skall då vara ett " (Matt.19:4) För tjugo år sedan var jag i Uppsala. Mitt liv som ensamstående utbyttes mot att vi blev tillsammans, min fru och jag. Det dröjde ett halvt år innan vi förlovade oss i Köpenhamn och fem veckor senare gifte vi oss i nykterhetsföreningens gamla samlingssal utanför Östhammar.  Mycket har förändrats då det gäller synen på äktenskap de sista decennierna. Förr var skilsmässor ovanliga, i synnerhet på landsbygden. Hur besvärligt man än hade det, hur olika man än var makar emellan; att skilja sig, nej, det gjorde man inte.  Idag hör och ser vi ideligen hur den ene efter den andre skiljer sig. Orsakerna är många, men varje gång lika tragiskt då man väljer att inte längre vilja leva tillsammans med varandra. Att uppleva en skilsmässa är något av det smärtsammaste en människa kan vara med om, särskilt om det kommer in en ny person, en konkurrent i förhållandet.

Lyft upp era huvuden, ty då nalkas er förlossning

"Lyft upp era huvuden, ty då nalkas er förlossning" ( Luk.21:28 ) Att vi nu lever i en orolig tid tror jag att de flesta är överens om. Min kära hustru och jag blev påminda om detta när vi skulle åka till affären. Då vi skulle passera en cirkulationsplats, var vägen avstängd av polis. En bil med någon galning i hade skjutit rätt ut i tomma intet. Lyckligtvis utan att träffa någon denna gång.  Vi behöver inte gå mer än femtio år bakåt i tiden för att inse, att det Sverige som då fanns var något helt annat mot det land vi har idag. Det folkhem som byggdes upp under efterkrigstiden är på många sätt endast ett minne blott. Inte minst på den andliga fronten har tillbakagången haft dramatiska följder. Sekulariseringen och privatreligositeten har vunnit mark. Bönehusen stängs och omvandlas till privatbostad eller möjligen till någon annan slags verksamhet, det förekommer att de blir till nöjestempel eller tillhåll för andra religioner med dess tillbedjan och dess verksamhet.  Nu bor

Sabbatsklockan

Då Israels folk i gamla testamentet skulle uppleva något utöver det vanliga, kunde jubelåret vara ett alternativ. Det var nämligen så att vart 50:nde år inföll jubelåret. Vid jubelåret kunde nämligen trälen bli fri, alla ekonomiska skulder raderades och även jorden sattes i träda, dvs man sådde inget det året. Hela det dåvarande samhället sattes i gungning, vändes upp och ner i barmhärtighet.  För judafolket har också i vår tid jubelåret haft stor betydelse . Avgörande eskatologiska händelser har då skett, 1917, - belfoure-deklaration, 1967, - sexdagarskriget. Allt enligt Guds tid. En sång tar upp något av jubelårstanken . Melodin är förvisso skriven av upplysningsfilosofen Jean Jaques Rosseau, men det hindrar inte att göra en bra text till en sång vars melodi kommer från en annan kultur. Fredrik Engelke skriver: Hör, hur sabbatsklockan ljuder Härligt ifrån Golgata, Herren Jesus alla bjuder Jubelår. Halleluja! Allt fullkomnat, allt fullkomnat, Ljuder högt från  Golgata. Jubelåret frihe

Han lämnade himlens härlighet

Det händer att vi delar upp varandra, vi människor, i olika samhällsklasser, för att på så sätt markera vår tillhörighet. Fattiga och rika, de med hög skolning, fina betyg och universitetsstudier, kontra kroppsarbetare, de som utför sysslor för att betjäna andra, praktiska göromål och befinner sig långt nere på samhällsstegen. Underklass och överklass. Vanliga knegare och en utvald elit, med särskilda privilegier. Men nu skall jag inte tala om klasspolitik, att lyckas eller inte lyckas eller vilka mål du har i livet, vad du vill bli eller vad du vill förverkliga. I Guds rike råder andra normer. Vem är den störste? Den som tjänar och utgiver sig för andra. Här råder helt andra ideal än de som finns i världen. Det är inte fråga om att göra en klassresa uppåt för att bli något stort och märkvärdigt och på så sätt få inflytande, ha något att säga till om i avgörande frågor och uppvisa en strålande karriär, inte alls.  Är det någon som gjort en klassresa nedåt att tala om så är det Mästaren

Den förlorade och den hemmavarande sonen

" Medan han ännu var långt borta, fick hans far se honom och ömkade sig över honom och skyndade emot honom " (Luk.15:20) En av de mer bekanta liknelser som Jesus berättade är den om den förlorade sonen. Eller rättare sagt de förlorade sönerna. Den ena av dem hade varit ute i synd och värld och återvände ångerfull hem i tro på att möjligen blidka pappas vrede genom att tjäna som dräng åt honom. Istället möttes han av förlåtande kärlek och en fest gjordes för hans skull.  Men hans bror blev allt annat än glad. Den där skitstöveln, komma tillbaka hit efter allt vad han gjort, förslösat hela arvet och rullat runt bland skökor och annat löst folk, att han vågar. Och så har pappa mage nog att ordna till ett riktigt dunderkalas när han väl kommer. Och jag som inte gjort en fluga förnär, skött mina uppgifter plikttroget, alltid ställt upp, varit trofast och duktig, pålitlig och ordningsam, en riktig helyllekille.  Det är nästan så att vi tycker synd om den hemmavarande sonen, som had