Kyrkoåret går mot sitt slut. Den sista söndagen är Domssöndagen. En mäktig gammal psalm beskriver delar av det eskatologiska händelseförloppet då gravar öppnas och de döda får nytt liv igen. Måhända fnyser en och annan nutida kyrkobesökare åt domedagsförkunnelsen, menar sig ha kommit vidare på något vis för att slippa höra att Herren också är den rättfärdiga domaren som dömer rättvist och ser till hjärtats inställning gentemot Honom och hans Son. Melodin är mäktig och majestätisk, och för tankarna i riktning mot slutpreludierna av denna tidsålder. Hör; 1 Vaken upp! en stämma bjuder, som mäktig och högtidlig ljuder till alla gravars djup en gång. Vaken upp, stån upp I döda, som glömmer tidens vedermöda, i dödens dvala, tung och lång. Guds röst till eder sker, ty natten är ej mer; dagen kommer, den sista dag, den största dag. Den kommer efter Guds behag. 2 Jord och hav och himlar bäva, och Herrens änglar nedersväva; han kommer Människones Son. Djupen öppnas, bergen falla, och Adams barn