Fortsätt till huvudinnehåll

Inlägg

Visar inlägg från oktober 3, 2021

Om hälen inte förmår bära.....

" Om en lem lider, så lider de andra lemmarna med den. " (1Kor:12:26) Det händer att jag vaknar på natten och stiger upp ur sängen. Då kan det ibland vara ömt under den ena hälen och jag får halta mig fram. Nåväl, efter ett tag brukar det lugna ner sig men innan dess så blir hela kroppen lidande på grund av att en lem inte är på topp. Nu kan det ha sina fullständigt naturliga förklaringar, vilket det i regel också har.   När en lem lider, då påverkas de andra av det. Så är det också i den andliga kroppen. Är någon lem inte i funktion så märks det. Hela kroppen blir lidande. Varje kroppsdel har sin särskilda funktion som den fyller. Var sak på sin plats. De små uppgifterna i Guds rike är ack så viktiga, de som inte syns på en gång, men som får hela kroppen att fungera. En häl, skulle då den vara så viktig? Naturligtvis, den är med och bär upp kroppen. Utan hälen får trampdynan ett väldigt jobb.  Se på en människa som är ute och går, vars häl inte håller att trampa på. Han släp

Änglar

"Är inte alla änglar tjänsteandar, utsända att tjäna dem som skall ärva frälsningen." (Hebr.1: 14)  Vid många av de stora händelser som bibeln beskrivs finns de omnämnda. Änglarna.  När Jesus föddes i Betlehem sjöng en stor änglaskara. Vid uppståndelsen fanns änglar med vid graven och berättade glädjebudskapet. När Jesus återvände till himlen, kom änglar till de snopna lärjungarna med hoppets budskap om att han ska komma igen. Maria fick änglabesök då hennes uppdrag kungjordes och även vid jordens skapelse fanns änglar med. (Job38:7) Andra gånger kom änglar och t ex besökte Abraham där han satt vid terebinten och berättade att han, en gammal man, skulle få en son, änglar kom till Lot i Sodom och förde honom ut från den syndiga staden och Paulus fick änglabesök som öppnade fängelsets dörrar när han satt i Filippi. Änglar, finns dom? Ja, det råder det inga tvivel om, även om deras roll i frälsningshistorien blir för dem en gåta, eftersom de inte har syndat. (1Petr.1: 12) Någong

Storm eller stiltje?

"Då lade sig havets raseri". (Jona 1:15) Är det någon biblisk gestalt som jag kan känna igen mig i är det profeten Jona. En man vi egentligen inte vet så jättemycket om. Han var på flykt undan Herrens ansikte. Istället för att bege sig dit han skulle, till den stora staden Nineve klev han ombord på ett skepp med destinationen Tarsis, som förmodligen låg i nuvarande Spanien, för att komma så långt bort som möjligt det uppdrag som blivit honom anförtrott.  På liknande sätt är det för oss ibland, vi får ett uppdrag men flyr iväg på våra egna vägar , gör upp våra egna planer utanför vad som innerst inne är den väg vår himmelske Far tänkt för dig och mig. Varför Gud nödvändigtvis ville ha just Jona att åka till  Nineve, det finns det säkert olika teorier om,  men vad som lyfts fram i berättelsen handlar mer om att en hård storm uppstod ute till havs allt medan Jona låg tryggt och sov nere I kabin. De andra passagerarna bad till sina gudar medan man kastade alla lösa föremål överbo

Att bedja är ej endast att begära

Det finns en sång som lyder:  Att bedja är ej endast att begära, Att själviskt ropa: "Giv mig, Herre, giv!" Att bedja är att komma Gud så nära Att han blir livet i mitt eget liv.  Vilket djup, vilken bön; att han blir livet i mitt eget liv. Du har kanske någongång under livet mött någon som gått på något så väldeliga när det gäller att befalla Gud, att han skall göra det eller det, ge dem det eller det eller överhuvudtaget agera som om han vore din tjänare, din betjänt som lojalt måste lyda varje vink. Vi har visserligen rätt att göra våra önskningar kunniga inför honom, (Fil.4:5) men tolkningen kan väl ändå knappast vara av det slaget att Gud skulle vara tvungen att ge allt det vad vi begära.  Förresten, skulle vi vara lyckligare om vi fick allt det som vi ber om. Nej! Människan har en alldeles särdeles förmåga att aldrig bli riktigt  nöjd, riktigt tillfredsställand, den rike vill ha mer etc. Att bedja efter Andens ledning är inte alltid lätt. Ibland så vet vi egentligen int

Himmelriket är nära

"Där ni går fram skall ni predika och säga: Himmelriket är nära!" (Matt.10:7) När Jesus sände ut sina lärjungar sa han dessa ord; Himmelriket är nära.! Då vände han sig i första hand till judarna, att de skulle missionera bland sina egna. Hur gick det? Ja, mottagligheten blev inte alls som man kunde tro. Först måste Messias lida, dö och uppstå innan Himmelriket  kunde så att säga konfirmeras.  Efter att missionsbefallningen kom att innefatta även oss hedningar gäller den för alla folk, Kristi famn står öppen för jude och grek, man och kvinna, fattig och rik, svart och vit, ung och gammal. Alla är vi bjudna till Lammets stora bröllopsfest. Men Himmelriket är inte endast en avlägsen tillvaro någonstans i ett oändligt universum, där evigheten tar vid, Himmelriket kan redan här och nu levas i tron på den uppståndne genom att sprida Kristi väldoft  omkring oss på den plats där vi går fram.  Då det gäller fortsättningen av det uppdrag som Mästaren bad lärjungarna att utföra kommer

Människan är inte odödlig

"Du död, var är din seger, du död, var är din udd?" (1Kor.15:55) Igår kväll skedde en trafikolycka nere i Skåne, och än en gång besannades människans dödlighet. Trots två säkerhetsvakter och ett trafiksäkert fordon kunde inte dödsolyckan avvärjas. Konstnärsrebellen Lars Wilks liv fick ett abrupt slut.  Om vi för en vecka sedan skulle ha gjort en gallupundersökning och frågat allmogen hur de tror att Lars Wilks död skulle ha gått till, torde svaren kanhända blivit; i ett attentat arrangerat av religiösa extremister, han blev mördad eller möjligen att han led av någon sjukdom, corona eller dylikt. En trafikolycka med säkerhetsvakter i en krocksäker bil skulle knappast varit något standardsvar. I skrivandets ögonblick känner vi inte till de verkliga orsaker som ligger bakom och undviker på det bestämdaste all konspirationsteori.  Hur säkert vi än tror att vi sitter på denna planet kan döden överraska oss. Förr var döden nästan ett "vanligt inslag" i hemmet, något som i

Kan lidandet vara något gott?

Dagens tankar står Martti Simojoki för. Han skriver; "De, som efter Guds vilja få lida, de må anbefalla sina själar åt sin trofaste Skapare, allt under det att de göra, vad gott är." (1Petr.4:19) Vi flyr undan lidandet. Vi tror att tiden går förlorad för den lidande. Han är onyttig och onödig. Och dock visar redan erfarenheten att lidande människor ofta har betytt mest för andra. Det bästa exemplet på detta är Herren Kristus själv. Vem har lidit en sådan bedrövelse som han! Och just som den lidande Herren är han kärast för oss.  Kristus led därför att "skrifterna skulle besannas", att allt skulle bli fullbordat. Han utförde Guds vilja då han led. Han var lydig intill döden. Det fanns inget annat sätt att utföra den uppgift han hade fått av Fadern. Han måste lida. Vi borde tänka oftare på detta, då lidandet - stort eller litet - möter oss. Lidandet är en förtroendeuppgift, som Gud har anförtrott oss. Han har reserverat de tyngsta bördorna åt de sina. Då man gör Guds