Stefans tankar

 Vi talar ofta om bönen. Bönens betydelse, bönens makt och klagar ibland på att det är så få som är intresserade av att samlas för att bedja tillsammans. Ändå ser vi många gånger så lite resultat, bönen verkar mest vara någon form av "religiös ritual", kraftlös och nästan endast ett "måste för att behaga Gud". Jag tror att många av oss har varit med på bönemöten av dessa skilda slag som jag nu kommer att nämna om.  Ett möte där Herren själv är närvarande, laddad atmosfär och välsignelserna mer eller mindre strömmar ner från himlen, det är nästan som att vrida på en kran och bli nyduschad på nytt. I den lustgården vill vi vara nästan hur länge som helst och verkligen "gosafröjdas" med Herren själv. Den andra gången har vi säkert varit med om möten där allt varit fullständigt stängt, tillbommat och vi skulle helst av allt velat springa ut på en gång men känner oss tvungna att stanna kvar kanske av pliktkänsla eller "vad skall de andra säga om jag lämnar

  Händer det också att du ibland tänker tillbaka på flydda tider. Det kan vara dina egna misslyckanden, händelser och skeenden som tragiskt nog inte blev såsom du hade tänkt dig. Drömmar det inte blev någonting utav, relationer som aldrig gick att reparera igen, men också goda minnen. Med våra ofta begränsade förmågor minns vi. Inte alltid så som det verkligen var utan ibland så som vi upplevde det från vår egen horisont. På gott och ont. Efter att de flesta av oss suttit i ofrivillig isolering under snart ett års tid längtar vi gärna tillbaka till de tider då vi samlades till stora konferenser, då Herrens vittnen talade med glöd uppe ifrån talarstolen, sångkören sjöng och vi kände en himmelsk närvaro. Måhända är det åtskilliga år sedan -  ändå lever minnet kvar. Väckelsen så som vi upplevde och minns den.  För den ene kan samma tid, mestadels ge positiva minnen med en genklang av; tänk, hur rikt och välsignat det var, vad roligt vi hade det, vilken atmosfär och gemenskap vi upplevde.

 Nils Bolander skrev inte endast dikter. Här följer ett utdrag från hans bok, "Det farliga evangeliet", med underrubriken Guds spelmän "I nästan alla kyrkor finns ett förrum, som av ålder bär namnet "vapenhuset". Där hängde våra gudstjänstfirande förfäder en gång i tiden upp sina vapen och andra föremål, som ej borde medtagas in i helgedomen, för att sedan vid utgången åter ha dem till hands. Är det inte den sorgliga sanningen om många kristna människor än idag, att de alltjämt hänga av sig sina vassa vapen och lägga undan sina alltför världsliga tankar endast någon fattig timme i gudstjänsten? Under det högtidliga gudstjänstfirandet, burna av majestätiska Wallinska koraler och stämda till andakt av luftiga tempelvalv och en anderik förkunnelse, kunna vi kanske lämna bitterheten, hatet, förtalet, roffarandan utanför och de många fåfängliga och småaktiga tankarna. Men med postludiet ännu tonande i våra öron är vi i vapenhuset genast redo att beväpna oss med själ

 Idag, tjugondag Knut, vill jag dela med mig något, vilket är skrivet i oktober 1944 av Sven Lidman. En väckelseapell, skriven under det synliga kriget, men ack, så aktuellt för oss nu i det osynliga corona-krigets da´r. "DET HAR I ALLA TIDER varit ytterst modernt att anklaga protestantismen för att vara en evig söndringsrörelse. Kvickhuvuden inom och utanför katolsk kyrka och annan högkyrklighet ha med förtjusning räknat upp hur många hundra, ja, kanske tusentals sekter, som den stora reformationen givit upphov till Det är bortkastad kvickhet och bortspel krut. Det har jag den levande och verkliga protestantismen alltid funnits den söndrande kraften, om vilken Jesus säger: "I skolen icke mena, att Jag har kommit för att sända frid på jorden. Jag har inte kommit för att sända frid utan svärd. Ja, Jag har kommit för att uppväcka söndring, så att ´sonen sätter sig upp mot sin fader och dottern mot sin moder och sonhustrun mot sin svärmoder och en var får sitt eget husfolk till

 Tre skarpa hjärnor- i sin Mästares tjänst! Var idag och gästade hos en broder. När jag lämnade hans hem, hade jag med mig ett antal böcker, visserligen till låns, men ändå! Vilka var då författarna? De tre skarpa hjärnorna. För att inte fullständigt tala i gåtor, får jag avslöja författarna. De levde samtida, men hade - mig veterligen -  inget närmare samarbete med varandra. En bild, tagen under bokens vecka i Stockholm, någon gång under det förra seklets mitt visar, att de tre samtidigt sammanstrålat åtminstone en gång, med varandra. Kanske fler. Var och en som läst min blogg de sista dagarna finner namnen på de tre gudsmännen, vars penna storligen välsignat vårt land och folk. Mer eller mindre bristfälliga män, ägande en glödande passion att förmedla Kristus för folket. Predikningar, tal och dikter bär eftersmak av att alltid lyfta upp Jesus, försoningen och föder ständigt fram möjligheten att försonas med Gud, alltings skapare. Tre skarpa hjärnor som överlåtit sig till härlighetens

 En fråga som ligger på mångas läppar nu, eller snarare, kommer du att vaccinera dig? Nu kommer jag inte att utveckla några tankar kring det vaccin, vilket är på gång i världen. Det vimlar av teorier, än hit, än dit av osunda spekulationer av vaccinet i fråga. Jag tänker däremot på, är du vaccinerad mot all otro som sprider sitt gift i världen?  På den frågan har jag samma svar som så ofta tidigare - Jesus Kristus och honom såsom korsfäst och uppstånden! Genom att umgås med Jesus, läsa ordet, be etc håller du dig borta från de värsta otroshärdar. Det är således inte neutralt att läsa Guds ord. Antingen uppbygger det dig eller så förhärdar det dig. Antingen är Jesus ledstjärnan i ditt liv eller så får han inte vara det.  Det är många gånger som vardagslivets bestyr tar tiden ifråga - jobbet, karriären, barnen, vården av hemmet, fritidsintressen, ja, listan kan göras hur lång som helst. Skall vi hinna med Jesus också? Livet rusar iväg ett steg närmare evigheten. Och så - mitt i allt -  h

Ett vardagsvittnesbörd .  Igår kväll befann sig min kära hustru och jag hemma i sovrummet. Inget märkvärdigt alls på något sätt, utan jag befann mig sittandes vid datorn. Plötsligt, utan minsta förvarning, hör vi ett duns som verkar att komma från ett närbeliggande rum. Vi går runt i vår lilla lya, men allt är som vanligt. Vi blir inte kloka på vad det var vi hade hört, men helt klart var det någonting som hade ramlat omkull. Vi beslöt oss för att inte lägga någon närmare vikt på detta "oförklarliga", inte bli oroliga och fundersamma då vi ej lyckades att lösa "dunsandets gåta".  Dagen därpå, då jag skulle duka fram till frukost, upptäckte jag att brödrosten låg på golvet. Min första tanke var; hur har den hamnat där? Då kom jag genast ihåg, väntas nu, dunsen igår kväll, just det ja, det var således brödrostens fall vi hade hört.  Har du någon gång hört ett "lättnadens duns" då någon tung börda fallit av dig. Fått känna och uppleva att den stora börda du b