Stefans tankar

Genom århundraden, trots allt motstånd går evangelium segrande fram genom världen. Dödsrikets portar blir inte församlingen övermäktig. Om detta skriver lektor P P Waldenström: " Och se, det vart en stor jordbävning, ty Herrens ängel steg ned från himlen och gick fram och välte stenen ifrån dörren och satte sig på den. " ( Matt.28:2) Fienderna hade nu gjort sitt bästa och försökt innestänga Herren. Den sten, som Josef och Nikodemus hade vält framför ingången till graven, den hade de förseglat samt försett med vakt. Men här hjälpte ingenting. När Gud hade beslutat ett råd, då måste allt annat vika.  Ängeln frågade varken Kaifas eller Pilatus eller knektarna om lov. Herren gör fiendernas råd om intet; säger David.  Sammalunda har man i kyrkans historia gång efter annan sätt, hur de visa och väldiga i denna världen ansträngt alla sina krafter för att åter liksom innestänga Kristus i graven det är att göra till intet eller förhindra evangelium. Men trots all deras vakt och alla d

" Ty vi hava icke en sådan överstepräst som ej kan hava medlidande med våra svagheter, utan en som har varit frestad  i allting, liksom vi, dock utan synd. Låt oss därför med frimodighet gå fram till nådens tron, för att vi må undfå barmhärtighet och finna nåd, till hjälp  i rätt tid." (Hebr.4:15-16) Den överstepräst som det syftas på i texten är Jesus. Tänk, att han är full av barmhärtighet.  Han vet hur det är att vara människa. Han har erfarenhet av den stora levnadskonsten som det många gånger innebär, just detta att vara människa.  Att leva i en värld där man egentligen inte hör hemma. Det är så lätt att vi människor missförstår varandra. Vi tror att vi befinner oss på samma våglängd, men i själva verket finns det en ocean emellan oss.  När vi upptäcker att så är fallet känner vi oss lätt förvånade, besvikna och uppgivna. Och vet inte riktigt hur vi skall tackla hela situationen. Vi har säkerligen alla, i mer eller mindre mån, varit med om en massa tillfällen i livet där

Fader, du vars hjärta gömmer Helighet som allting dömer Kärlek som förlåter allt Du vill döda för att föda Oss på nytt till ny gestalt.  Denna psalm av Emil Liedgren fångar något som är centralt för den kristne men som också är fruktansvärt jobbigt. Att lämna självlivet för att kunna bli ett brukbart kärl för Sanningens Ande. Nu är du väl alltför hård och kärlekslös, skulle inte Gud kunna använda mig, trots att jag inte är fullkomlig? Naturligtvis, han använder inte några fullkomliga helgon för att hans goda vilja må ske. Han använder var och en som ställer sig till hans förfogande.  Frågan blir; Vill du? Vill du bli ett formbart kärl i Mästarens händer. Minns, att när du ligger på drejskivan och blir avskalad, ifråntagen och hjälplös, kan livet kännas oerhört tufft, du vet varken ut eller in, Himmelriket härlighet känns ytterst avlägsen och helvetets närvaro nästan en realitet. Har då Gud glömt dig? Nej, men vi förnimmer inte alltid hans närvaro. Vi kan vara fullt upptagna med oss sjä

Svenskamerikanen , predikanten Gustaf F Johnson skriver följande allvarstyngda rader. Något som kan vara aktuellt även i vår tid . " Given Herren, er Gud, ära, förrän han låter mörkret komma och förrän era fötter snubbla på bergen, när det skymmer; Ty det ljus, som ni bidar efter , skall av honom förbytas i dödsskugga och göras till töcken. Men om ni inte hör härpå, så måste min själ i  lönndom sörja över sådant övermod, och mitt öga måste bittert gråta och flyta i tårar, därför att Herrens hjord då blir bortförd i fångenskap " (Jer.13:16)  Jeremia har blivit kännetecknande såsom " den störste av alla Israels profeter, den klokaste statsman, som dock inte blev trodd, den oförskräcktaste talare, som dock för döva öron varnande, hotande och uppmuntrande, den känslofullaste skald, som dock förgäves grät och sjöng, med rätta kallad det brustna hjärtats profet." Hur mycket lättare hade det inte varit för honom att sjunga visor med världen, än att vara Guds profet! Hade h

" Tacka Herren, ty han är god, ty hans nåd varar evinnerligen. " (Ps 107:1) Låt oss varje dag tacka Herren. Vi möter varje dag otacksamma människor. Ingenting är bra,; vädret är för grått, världen alltför otrygg, bensinen för dyr, musiken för skrålig eller så är det någon som inte respekterar omgivningen genom att röka. Alltjämt samma klagovisa, morgon, middag, kväll. Och man ser inte allt det goda som - trots allt- finns runt omkring.  Att vi bor i ett land där vi har tillgång till så mycket. Vi kan äta oss mätta, sova i en skön säng, kunna färdas en längre sträcka på en kort tid, ha hyfsat fungerande sjukvård och tillgång till oändligt mycket information. För de flesta av oss.  De fattiga har vi ju alltid ibland oss och inte ser det ut som om det skulle bli någon ändring på det. Snarare tvärtom.  Ändå får vi var dag tacka Herren var dag för hans omsorg och godhet jämtemot oss. Att det inte är ute med någon enda av hans barn, trots deras vingliga färd genom livet. Har du tac

"En ström går fram, vars flöden ger glädje åt Guds stad" (Ps:46:5) Vi talar och sjunger ibland om källan, vars djup räcker långt ner, där det klara, kalla silverklara vatten finns. Det vattnet som släcker den mest brännande törst. Och som ger liv, svalka och vederkvickelse åt trötta pilgrimmer.  Under de heta ökenvandringar patriarken Abraham gjorde fann han källor i öknen, livgivande oaser som blev honom till glädje och som uppfriskade hans trötta vandring. Vad gott måste inte det kalla, friska vattnet ha smakat medan svettpärlorna droppade ner från pannan. Du har kanske någon riktigt varm sommardag druckit en kall dricka som gett dig mersmak. Och som du upplevt läskande, frisk och nästan gudomlig, eftersom din kropp var i behov av vätska. Trots att du druckit några glas skriker kroppen efter mer, och allt efter det att temperaturen i kroppen sjunker  infaller sig en känsla av välbehag. Din törst har släckts och du har återfått nya krafter. Så är det också på det andliga omr

 Att Herrens vägar ibland verkar underliga, ger följande berättelse sitt vittnesbörd om. Samtidigt finns det inga gränser hur Gud söker det som var förlorat. Då Frank Mangs nyss avslutat sin predikan och skulle inbjuda till eftermöte i en kyrka, blev det ej såsom han tänkt sig. Plötsligt kommer ett par pojkar in och berättar att han haft inbrott i sin bil och att de är tjuven på spåret. Jag tror det blir bäst med att låta honom själv berätta vidare: " Det fanns bara två dörrar på den gamla Forden. Den ena gick inte att öppna och den andra gick inte att låsa, och därför fick jag lov att släpa med mig allt av värde, när jag lämnade bilen på gatan utanför predikolokalerna. Ty det finns människor, som inte ens i skuggan av en kyrka kan hålla reda på skillnaden mellan eget och andras, Men respläden, som i flera år varit med i ur och skur på rundfärderna i Skandinavien, tjänstgjort som matbord i skogsbackarna på somrarna och under kyliga vinternätter fungerat som hölje över motorhuven,