För tjugo år sedan

" För den skull skall en man övergiva sin fader och moder och hålla sig till sin hustru, och de skall då vara ett " (Matt.19:4)

För tjugo år sedan var jag i Uppsala. Mitt liv som ensamstående utbyttes mot att vi blev tillsammans, min fru och jag. Det dröjde ett halvt år innan vi förlovade oss i Köpenhamn och fem veckor senare gifte vi oss i nykterhetsföreningens gamla samlingssal utanför Östhammar. 

Mycket har förändrats då det gäller synen på äktenskap de sista decennierna. Förr var skilsmässor ovanliga, i synnerhet på landsbygden. Hur besvärligt man än hade det, hur olika man än var makar emellan; att skilja sig, nej, det gjorde man inte. 

Idag hör och ser vi ideligen hur den ene efter den andre skiljer sig. Orsakerna är många, men varje gång lika tragiskt då man väljer att inte längre vilja leva tillsammans med varandra. Att uppleva en skilsmässa är något av det smärtsammaste en människa kan vara med om, särskilt om det kommer in en ny person, en konkurrent i förhållandet. Någon som tar min plats, en annan som blir föremål för min livskamrats intresse och kärlek. 

Jag är glad över alla de som får sin relation att fungera. Det är stor nåd. Så finns det naturligtvis också äktenskap som egentligen inte borde ha instiftat alls, men vi vet hur kärleken kan vara, alldeles blind. Man ser inte längre än näsan räcker. Och det som verkade så spännande, så attraktivt , så romantiskt visade sig vara en bluff, innehållande svek och lögner. Ingenting någon vill uppleva eller genomleva. 

Från början hade Gud tänkt sig att två personer skulle leva tillsammans i ett livslångt äktenskap, något som verkligen kan vara allt annat än en dans på rosor. Att två människor skall underordna sig varandra år efter år bjuder på långt större utmaningar än de vad vi vanligtvis tänker oss.

Det berättas att den smått legendariske predikanten och Israelkännaren Hilding Fagerberg beskrev sitt eget äktenskap på följande drastiska sätt. " Då jag gifte mig, trodde jag att nu skulle jag segla in i äktenskapets lugna hamn. Istället möttes jag av ett krigsfartyg..." 

Tjugo år, och fortfarande gift, det tackar jag himlens Gud för. Men så fick jag också en hustru som varit till stor hjälp för mig under dessa år, trots att hon själv inte alltid vill höra talas om det. En idog hustru, var finner man en sådan frågar sig Salomo? (Ordspr.31:10)

Det går inte utan att vi människor ibland får krypa till korset, då vi inte alltid förstår varann eller vill foga oss efter varandras önskemål. Dock finns alltid en framkomlig väg - hur dunkel den ändå kan se ut - en förlåtelsens väg. Är du villig att förlåta? Så länge den dörren är öppen finns det hopp för framtiden.

Vi stäva mot samma stränder och sitta i samma båt. Här har du mina händer! Reskamrat, förlåt!