Inlägg

Visar inlägg från februari 28, 2021

Rött eller vitt?

 " Om edra synder än är blodröda, så kan de bli snövita, och om de är röda som scharlakan, så kan de bli som vit ull " ( Jes. 1:18 ) När jag i kväll skådade ut genom vårt vardagsrumsfönster, såg vi, min kära hustru och jag, en ljuvligt vacker röd solnedgång. Var det inte bondepraktikan som på sin tid skrev: Aftonrodnad - vacker natt, morgonrodnad - slask i hatt! En enkel kör tonar i mitt inre. Den lyder; Aftonrodnad, vacker natt, morgonrodnad, slask i hatt, men när tiden är inne, vet vi inte.  Här menas tiden för Jesu återkomst! Vårt saliga hopps fullbordan i härlighet! Och ändå är det många som nästan "ser rött" så fort detta slutscenario kommer på tal. Det är som att vifta med ett rött skynke framför dem; det måste dröja så och så länge innan han kan komma, det och det måste först gå i fullbordan ..... Och samma människor som med lyftade händer och drömska blickar lovordar sin Messias och bedyrar hur fantastisk han är och hur mycket de älskar honom, verkar nästan

Är vi väckelsens bärare?

 " Men skall väl Människosonen, när han kommer, finna tro här på jorden? " ( Luk. 18:8 ) Läste en dag, eller rättare sagt bläddrade i en av de två böcker som f. d. kyrkoherde G. E. Söderholm skrev om pingstväckelsens genombrottsår. Ett gediget arbete, väl värt för oss nutida "väckelsekristna" att läsa. Det som slog mig var den stora utbredning i hela landet som den då tjugoåriga väckelserörelsen nått fram till. Man hade grundat församlingar i hela Svea rike. Det måste ju ha vimlat av böne- och missionshus, särskilt i de trakter där väckelsens eld dragit fram sedan mitten av artonhundratalet.  Och åtskilliga var de, som reste ut till något av missionsfälten runt om i världen. Missionsbefallningen efterföljdes och Guds rike utbreddes. Det var inte endast pingstväckelsen som hade många missionärer, utan även de mindre samfunden, såsom Helgelseförbundet, Örebromissionen och Fribaptisterna hade ett stort, fruktbärande missionsarbete. Under stora umbäranden och försakelse

Vågar vi anförtro oss åt varandra?

 " Så kasta inte bort er frimodighet, som har med sig stor lön. " ( Hebr. 10:35 ) Saxat ur en predikan av Tage Sjöberg vill jag fortsätta med en analys. Han berättar att han fått ett brev av en förtvivlad syster, som skriver: "  Visst ljuder frälsningens budskap tydligt och klart... men många av dessa glada människor sitter och njuter av dessa goda möten och gör inte så förfärligt mycket för att andra skall komma i samma lyckliga ställning." Han fortsätter: " Och så följer bikten om hennes förfärande ensamhet och isolering samt om hennes rädsla för att öppna sig för någon medmänniska. Hon vågar inte ta del i de gemensamma bönemötena och inte heller frimodigt ta emot nåden. Gripande berättar hon, hur hon skall avskilja en hel dag i bön, innan hon går till kyrkan nästa gång. Men var finns de själar som är beredda att hjälpa henne? Vem tänker på hennes själs tillstånd? Vilka finna det naturligt att bära hennes svårigheter inför Gud?" Visst, känner vi igen oss

Kristi kärlek smälter is

 Frank Mangs fick fungera som själavårdare under många års tid. Inte minst i eftermötet, då predikan var avklarad och inbjudningen till sökande gått ut. Om ett sådant tillfälle berättar han här. " Längst bort under läktaren i ena hörnet av kyrkan satt en ensam kvinna kvar sedan mängden gått sin väg. Huvudet var nedböjt och hon verkade att vara omedveten om att sammankomsten var slut.  Jag gick sakta ner till den böjda gestalten och frågade så försynt jag kunde, hur hon hade det ställt med sitt förhållande till Gud. Ty jag förstod ju att det var den frågan som gjorde att hon dröjde kvar, när alla andra gick.  - Uselt, löd svaret.  - Men ni är inte nöjd med att ha det ställt på det viset. Tänk om vi skulle samtala en stund och försöka finna vägen till Gud och frid och frihet. - Ja, det är därför jag har stannat. Fast jag tror knappt att det lönar sig. Det är någonting inom mig, som är så hårt. Det är flinthårt. - Men då måste det ju finnas någonting som gjort att ni blivit så hård.

Guds röst i tiden

 Samma år som Israel utropades som egen stat, skrev Lewi Pethrus följande:  " Jag är rösten av en som ropar i öknen: "Jämnen vägen för Herren," såsom profeten Esaias sade" ( Joh. 1:23 ) Johannes döparen var en ropandes röst - en vägrödjare för den stora Konungen, som skulle komma. Vad var det han förkunnade? Han predikade ett fulltonigt evangelium. I ett av sina tal säger Johannes: "Jag har sett det, och jag har vittnat att denne är Guds Son." Han sade även: "Se, Guds Lamm, som borttager världens synd." Johannes predikade om Jesus, såsom den som döper i helig Ande. Han sade: "Jag döper i vatten, men efter mig kommer en, som döper i helig Ande." Han predikade även Kristus, såsom den återkommande brudgummen, och han kallade sig själv brudgummens vän. Det var ett härligt budskap han förkunnade. Det är detta budskap vi skall bära ut. Vi skall förkunna evangelium om Guds Son, som kom i världen för att frälsa syndare och som har burit världen

Min Far och er Far, min Gud och er Gud

Idag är det C. O. Rosenius som skriver :  "Men gå till mina bröder och säg dem.: Jag far upp till min Fader och er Fader, till min Gud och er Gud." ( Joh. 20:17 ) Detta är de första ord den uppståndne Frälsaren säger efter sin uppståndelse. Hans stora försoningsverk var nu avslutat. Lägg märke till att han vill fästa hela uppmärksamheten vid ordet bröder, då han upprepar orden min och er: Min Fader och er Fader, min Gud och er Gud. Före sin död kallade han inte sina lärjungar för bröder. Han hade kallat dem vänner och visat dem alla kärlek och sagt att den som gjorde hans vilja var hans broder, syster och moder. Men han hade inte tilltalat dem med ordet bröder. Först nu gör han det, nu då det ursprungliga barnaförhållandet till Gud var återställt, det stora försoningsverket var fullbordat, syndafallet gottgjort och synden försonad, ormens huvud krossat och en evig rättfärdighet återvunnen. Det är först nu han tilltalar dem med ordet bröder och säger: Min Fader och er Fader, m

Igår, idag, imorgon

 Gårdagen är förbi - morgondagen har vi inte sett - men idag hjälper Herren. Du har säkert både hört och läst detta citat och kanske också trott att det är hämtat direkt från Bibelns blad. Budskapet är vad bibeln lär, även om vi inte hittar just den formuleringen i den heliga skrift.  Vi har nuet.  Gårdagen med alla sina erfarenheter, minnen och vad det än vara må; hör historien till. Misstagen, hur gärna vi än ville att skulle vara ogjorda, får vi lämna bakom oss. I den backspegel vi ibland tittar i finns olika minnen. Heliga minnen då vi var gripna av stundens allvar, roliga minnen av vitt skilda slag men även sådant som mår bäst av att vara på sin nuvarande plats, slängda i glömskans oändliga hav. Det som är förlåtet, det är förlåtet. Vet du förresten om att det numera råder fiskeförbud i det havet och det giltiga fiskekort du tror dig ha fått, har av din Frälsare blivit förklarat som förfallet, utgånget ur sortimentet, ogiltigt. Du har ingen som helst rättighet att fiska där. Morgo