Stefans tankar

" Så ock girigheten, som ju är avgudadyrkan;" (Kol.3:5) När vi igår talade om hjärtats mörka tankar kom vi aldrig in på girigheten. Även den föds fram i hjärtat, kärleken till pengar och denna världens goda. Det är inte heller ofta som det talas om girighet från våra talarstolar eller i våra bönemöten. Än mer sällan är det någon som blir utesluten ur gemenskapen p g a hans odelade kärlek till penningen och hans Mammon- dyrkan. Jesus går så långt att han talar om att t j ä n a två herrar, antingen Kristus eller Mammon. Penningbegäret - inte penningen - är roten till allt ont (1Tim.6:10) Bibeln talar om hur vi skall förvalta vårt kapital i mycket större utsträckning än vad vi många gånger tror. Särskilt stor vikt lägger den på hur vi handlar jämtemot vår nästa. Hur vi behandlar de fattiga och hur rikedomen är en stor fara för en lärjunge. Vi måste dock skilja på fattigdom och slöseri. Alla har vi säkert mött människor som inte kan hålla pengar i sin hand. Som måste göra sig av

 " Men vad som går ut ifrån munnen, det kommer från hjärtat, och det är detta som orenar människa. Ty från hjärtat komma onda tankar, mord, äktenskapsbrott, otukt, tjuveri, falskt vittnesbörd, hädelse. " (Matt.15:18-19) Dessa ord av Mästaren själv utgör sällan stommen för predikotexten under ett vanligt söndagsmöte. Synd och orenhet är inga begrepp vi torgför direkt, vi vill inte stöta oss varken med eller på varandra. Ofta behandlar vi synden med silverhandskar, vi vågar inte riktigt konfrontera hjärtats inre ondska, trots att vi allra innerst inne vet att det förhåller sig så. Människan är inte alltid så god som hon vill utge sig för att vara. Det har aldrig varit ett omtyckt ämne, detta med att plocka fram synden och dess förödande konsekvenser. Att göra upp med sin synd, nej tack, det vill vi inte göra, vi skjuter fram problemet på framtiden och tror att det automatiskt kommer att lösa sig på något mirakulöst oväntat sätt, fast vi innerst inne vet att det inte kommer att

 Följande sång, skriven av en amerikan och översatt av Betty Ehrenborg, beskriver vår längtan till himlen. Det är sällan vi sjunger alla verser och denna sång har flertalet melodier. Bland annat Einar Ekberg sjöng den med sin barytonstämma. Måhända kan delar av texten verka gammal, men för den längtande bruden blir varje påminnelse om det stundande bröllopet till glädje. Snart är han här! 1 Jag är främling, jag är en pilgrim; Blott en afton, blott en afton bor jag här. Gör mig ej hinder, ty jag vill följa, Guds folk till strids genom ök´n och bölja! Jag är främling, jag är en pilgrim; Blott en afton, blott en afton bor jag här. 2 Resemåltid i hast jag tager, Som en jagad som ett ilbud stannar ej. Jag står omgjordad av mina länder, Har vandringsstaven i mina händer; Resemåltid i hast jag tager, Som ett ilbud, Som ett ilbud stannar ej. 3 Lammets blod har mitt dörrträ tecknat, Mig beseglat, mig beseglat, jag är hans. Ej syndens surdeg jag mer vill smaka; Till vägs jag hastar, ser ej tillb

  " Ty så ofta ni äter detta bröd och dricker kalken, förkunnar ni Herrens död, till dess att han kommer." (1 Kor.11:26) Många av oss upplever en särskild gudsnärvaro i samband med nattvarden, då vi delar brödet tillsammans och skiftar kalken. Påminnelsen om försoningen blir mer tydlig och levande då. Paradoxalt med den välsignelse som ofta följer under nattvardsstunden har mycket bråk och kiv handlat just om vilka som har rätt att deltaga vid Herrens bord, inte minst om vi ser på vårt eget lands historia. Fram till år 1859 fick allmogen inte "ta nattvarden" utanför sockenkyrkan. Hela denna institution som Svenska kyrkan är har byggts fram och blivit en maktapparat, där tanken om en folkkyrka lyfts fram. Dit gick var och en, mer eller mindre regelbundet. Hur det var bevänt med tron och levernet var mindre viktigt, huvudsaken var att församlingsborna deltog. När väckelserörelserna blåste fram ville man inte längre fira Herrens måltid tillsammans med de som inte hade

 Häromdagen blev jag påmind om en vardagshistoria som beskriver Guds omsorg om sina barn.  Missionärsparet som började komma upp i åren, var på en hemmaperiod i Sverige. Efter mötet var de hembjudna till en familj som höll på att flytta in i ett alldeles nybyggt hus. Missionsmötet de nyss varit på, blev inte vad de hade hoppats. Trots deras vädjan för missionens sak nådde orden inte fram till de församlade. När de satt i bilen mellan möteslokalen och det nybyggda hemmet brast det för missionärsfrun som led av det svala missionsintresset hon upplevt under sammankomsten. Det är lika bra att vi slutar, att vi lämnar missionsfältet, kallelsen är kanske avslutad.... Makens "trösteord" om att inte lyssna till djävulens lögnprat hjälpte föga och tårarna trängde fram.  Medan maken åkte och parkerade bilen gick frun in i huset. Lägenheten var på tredje våning (om jag minns rätt) och med tårfyllda ögon steg hon in i det stora vardagsrummet. Sommarkvällen var fortfarande varm och längst

Tänk om vi människor mer skulle kunna ta vara på varje tillfälle till att lyssna på varandra. Många gånger är vi väldigt kvicka på att berätta vad vi varit med om, vad vi upplevt och våra planer. Desto sämre är vi på att lyssna till varandra, dela glädje och sorg och förstå oss på de olikheter som skiljer oss åt. Konsten att  lyssna lär vi oss inte över en kafferast, det kan ta lång tid, många misslyckande försök innan vi når fram till vår nästas innersta, innan han eller hon vågar öppna sitt hjärta för mig eller dig. Det är inte alltid vi behöver vara experter på att lösa de stora världsproblemen och leverera dundermedicin, ibland räcker det med att vara medmänniska och finnas till hands. Vill du lära dig att mer och mer lyssna både till din nästa som du ser med dina lekamliga ögon och till Andens röst som enbart kan förnimmas i det stilla fördolda.  För att kunna få en dialog måste vi kunna lyssna till vad den andra har att säga. Avbryter vi hela tiden tröttnar motparten och söker si

 Hos evangelisten Lukas finner vi den välkända texten om den förlorade sonen (Luk.15:11-32), han som fick del av farsarvet, åkte iväg och levde om innan han återvände till fadershuset. Egentligen var det inte fråga om någon förlorad son utan snarare om två förlorade söner. Hans bror som troget tjänat hemma på gården blev ju inte alls glad över hemkomsten och den fest som anordnades i samband med denna. Liknelsen härovan beskriver den glädje Gud, vår himmelske Fader, känner då en människa vänder sig till honom och vill följa honom. Den smärta som Gud känner över varje människa som inte vill ha med Honom att göra är mycket större än vad vi kan ana. Trots hans fullkomlighet i helighet vill han ha gemenskap med oss, en gemenskap som utgår genom Sonen. Det är sant att vi får komma till honom just sådana vi är men med tiden förväntar han att vi skall växa till.  Hur stora synderna än är kan de bli snövita i Lammets blod. Och att bli förlåten, försonad är bland det allra bästa en människa kan