Stefans tankar

 "Och han kunde icke där göra någon kraftgärning, utom att han botade några få sjuka" (Mark.6:5) Alla har vi säkert någon gång under livet brottats med frågor; men skall det här verkligen gå, är det möjligt, men hur i all sin da´r ska något sådant kunna ske. Olika vardagssituationer där otrosberg tornar upp och ställer sig i vägen för våra planer, projekt och visioner. Och då skyller vi lätt på att nu är djävulen vred och vill förstöra vad som är på gång. Men tänk om det inte handlar om honom utan vår egen inneboende otro. Vi resonerar så lätt; När jag tänker efter så är det kanske inte helt realistiskt i alla fall, vad skall den och den säga och tycka och tänk om det istället blir pannkaka av alltsammans och vi har skämt ut oss för tid och evighet. Och förresten vilka är vi, att vi skulle kunna åstadkomma något, vi har ju känt varann i tiotals år, att någon av oss skulle kunna utföra något stordåd, nej, någon måtta får det väl ändå va´. I versen efter läser vi att Jesus föru

 Vad har inte det personliga vittnesbördet betytt då det gäller själavinnandet. Att med egna ögon se människor möta Gud till frälsning, förvandling och upprättelse. Få människor har väl sett väckelse på nära håll och upplevt dess "sötma" som evangelisten Frank Mangs. På ort efter ort "öppnade han eld" med evangelium om den levande Frälsaren, inte minst Oslo drabbades av väckelse på 30-talet. Men det var inte i Oslo brandchefen fanns och vad var det för eld som tog tag i honom? Jag låter Mangs själv berätta. Han skriver: "Den här händelsen började med att en järnhandlare, som var pingstvän, for till ett oxfordmöte och fick de ogudaktigas nöd lagd på sitt hjärta. Han reste naturligtvis inte dit i den avsikten, men så blev det i alla fall. I många år hade han varit en respektabel och varmhjärtad kristen, som bett Gud om väckelse i stad och församling, utan att tänka på att just han hade en bestämd uppgift att fylla i räddandet av förlorade människor. Men det var d

 Vi talar ibland om att växa till i tron. Och det är helt naturligt att det bör vara så. Den som vandrat tillsammans med Herren under en lång tid borde väl ha vuxit till i mognad i hans sällskap. Men möter vi inte alltför sällan dem som verkligen vuxit till och som blommar ut i sitt trosliv? De gamla kämparna var ofta DU med Gud. De ägde en levande relation med honom. En av dem var predikanten och författaren Sven Lidman som hade ett förr - och ett nu. Tidigare levde han ett liv i syndig njutning, men var en ärlig sökare efter de eviga värdena. Hans liv hade slagits i spillror med skilsmässa och hemlöshet som följd. Under sin sökningstid var han djupt deprimerad där han tillfälligtvis bodde hos sin mor och i nattens ångest grälade han i raseri med denne Gud, på vilkens existens han alltmer började tvivla, - han knöt sin näve mot taket och talade till den Osynlige: "Om du finns så skall du i morgon skänka mig en våning som bevis på att jag handlat rätt. Finns du Gud så har jag en v

 "Så blev jag då, o konung Agrippa, icke ohörsam mot den himmelska synen." (Apg.26:19) Har du sett den himmelska synen? Har du någon vision som du brinner för? Eller sitter du kvar i mörkret? Utan en framtidsvision blir inte kampen lika levande, det är något som saknas; framtidstro, framtidsvilja och passion. Eller hänger en täckelse kvar framför dig så att du inte ser vad du har och vad Gud vill? Att du lik judarna inte ser att den utlovade Messias vill ha personlig gemenskap med dig? Dagens citat står Nils Bolander för, diktaren med den smorda pennan. Idag är han mest ihågkommen som diktare men han var också en lysande talare som samlade stora skaror, folklig, men samtidigt himmelsk budbärare. Han skriver följande: "Det kom en gång en flock samariter ut till Mästaren från Nasaret, där han rastade vid Sykars brunn, ditlockade av en ökänd kvinna som kommit stormande in i samhället med tindrande ögon och ropat med hög röst: "Kom och se en man som har sagt mig allt va

 "Vak upp du som sover, så skall Kristus lysa fram för dig!" (Ef.5:14) Idag är det sjusovaredagen, en "högtidsdag" vi inte brukar fira i någon större utsträckning. En sjusovare, en lat person vill de flesta inte upphöja eller fira. En "Kronblom" är sällan någon större förebild. Det gäller ju att vakna. Och hålla sig vaken. Det talas ibland om att hela kristenheten sover och att det behövs ett riktigt uppvaknande hos församlingen för att den mäktiga väckelsen skall kunna göra entre. Från vad skall vi vakna och till vad för något? Handlar inte väckelse mycket om ny aktivitet i bönen, i tacksägelsen, lovsången, predikan och att en förväntan präglar de närvarande? Vad kommer att hända ikväll? Kommer Anden att få fritt spelrum? Skall fru Andersson äntligen "komma igenom"?  Vad skall vi vakna upp till?  Det är så lätt att verksamheten flyter vidare "på rutin". Han talar så bra, hon har så vacker sångröst, är det inte dags att pastorssonen

 Att inte bekymra sig eller oroa sig är ett ständigt återkommande dilemma för oss människor. Hur skall det bli, hur kommer det att gå, vågar jag tro på detta, hur skall jag ha råd eller så här går det inte att agera? Visst känner vi igen oss. Denna ständiga oro som finns någonstans i bakhuvudet och hoppar fram med jämna mellanrum. Och ändå säger oss Herren att vi inte skall oroa oss, att det är han som har koll på tillvaron. Se på markens fåglar, de spinna inte, de skörda inte och ändå har Gud omsorg om dem. Hur mycket mer har han då inte omsorg om sina barn! Jag låter nu lektor Waldenström fortsätta: "Vänd dig till mig, ty jag förlossar dig." (Jes.44:22) "Skriften lär oss överallt, hur vi bör vända oss till Herren i all nöd.. Herren är densamme igår, idag, och i all evighet. Långt ifrån att han skulle bli trött på oss är det tvärtom hans högsta och allvarligaste vilja, att vi alla dagar och stunder skall bära all vår nöd och uselhet till honom. Han är en nödhjälpare och

 "Berusa er av kärlek" (H.V.5:1) Höga Visan eller Sångernas Sång som den också kallas beskriver relationen mellan den förälskade bruden och dess brudgum, en bild på kärleksrelationen mellan Jesus och församlingen och Gud och Israel. Ibland möter vi människor som nästan är "berusade" av Jesus. Den bild de har av sin blivande brudgum är kanske inte alltid realistisk utan mer av svärmisk karaktär. De talar gärna om att gå från härlighet till härlighet och kan upplevas som "andligt berusade" som druckit av det nya vinet. I vinsalen har han fört mig in och hans banér är kärleken. Den andligt berusade ser inte nyktert på tillvaron. Hans bedömning är inte tillräckligt tillförlitlig för att kunna möta fiendens skarpa kulor. Han blir lätt ett byte för krafter som driver iväg i felaktig riktning, bort från brudegemakets härlighet. I stället för att dras närmare Kristus blir avståndet längre. Man vill inte höra talas om kampen, överlåtelsen eller helgelsen då "d