"Jag är lik en pelikan i öknen, jag är såsom en uggla bland ruiner. Jag får ingen sömn och har blivit lik en ensam fågel på taket." (Ps.102:7,8) Vid första anblick verkar detta vara en märklig text om två fåglar. Studerar vi verserna mer noggrant finner vi en människa i svår själsnöd, som utgjuter sitt inre för sin himmelske Far. Och det har vi rätt att göra. De gånger som livet känns i botten, vi är djupt deprimerade eller vi orkar inte lyfta fanan, så får vi anförtro oss åt vår Herre. När alla dessa meningslösa " varför " förstör nattsömnen, då får vi ropa till Gud. Vi kanske inte alltid får något tydligt svar eller upplever att Han finns hos oss, men vi får ändå bulta på dörren till hans rika förrådshus och be om hjälp. Klappar vi tillräckligt många gånger, skall han då inte öppna och gå oss till mötes. Du kanske tänker att Gud, han har nog sina favoriter som han rikligen välsignar, men inte hör då jag dit? Det händer att vi människor kan vara så nedstämda att v...