Stefans tankar

 Pingstafton - hänryckningens tid. Att vara hänryckt och komma i anden är begrepp vi inte använder oss av så ofta längre. Måhända har den karismatiska friheten missbrukats på sina håll, där extatiska yttringar spårat ur och blivit av köttslig karaktär, men för att en företeelse skall kunna utarta sig till missbruk så måste det ju först ha funnits ett bruk. Pingst - hänryckning - vårtid också i Andens rike. Vågar vi tro det?  Bakgrunden för årets pingsthögtid påminner om den första pingsten nere i Jerusalem. Då satt de instängda, modfällda i rädsla för judarna. Många av oss sitter instängda, modlösa i fruktan för ett virus och dess följder, så det finns slående likheter. Tänk om vi kunde ge Anden full frihet, skulle vi då uppleva ett nytt pingstskeende över bygden. Eller har sekulariseringen gått för långt och vetenskapen, världslig kunskap och kännedom om misslyckanden som skett i kristenhetens namn står som en stängd järnport vid allmogens hjärtedörr? Många längtar efter pingstkraft,

 När jag fyllde 30 år fick jag som födelsedagspresent Carl Olof Rosenius huspostilla. Många år stod den i bokhyllan innan vi, min kära hustru och jag, beslöt oss för att regelbundet läsa ur den. Det är både välsignat men även uppfordrande att dagligen avskilja tid åt ordet och bönen. Men vi har sett hur Gud välsignat oss så många gånger för att vi prioriterat tiden på "det andliga". Ära vare Jesus! Vi läser följande rader av Rosenius: " Jag vill lova Herren alltid, hans pris skall ständigt vara i min mun. (Ps.34:2) Så säger den prövade David. Så bör en kristen ha det. Den som är insatt i hela Kristi rikedom skulle alltid vara glad och tacksam, som aposteln säger: Var alltid glada... Tacka Gud i alla livets förhållanden. Så ville Gud ha det bland er, när han gav er Kristus Jesus (1Tess.5:16,18) Det är en självklar och kär plikt för alla Guds barn i denna prövningens värld att påbörja det himmelska livet genom att prisa och lova sin Gud. Du skall älska din himmelske Far oc

 "Ingen kan komma till mig, om icke Fadern, som har sänt mig, drager honom; och jag skall låta honom uppstå på den yttersta dagen." (Joh.6:44) Det är Jesus själv som säger dessa ord, att ingen kommer till honom om inte hans himmelske Fader drar dem dit. Är det då förutbestämt vilka som kommer att bli frälsta?  Låt oss inte dra frågan så långt, Gud vill ju att alla skall bli frälsta och komma till kunskap om sanningen. Samtidigt talar Bibeln om den dubbla utgången, himmel eller helvete. I mitt stilla sinne undrar jag om det inte handlar om mognad. Du som varit ute och samtalat med människor om Jesus och tron kan ju omöjligt låta bli att märka hur olika reaktionen blir då ämnet kommer på tal. Vissa är nyfikna, andra likgiltiga medan den tredje med bestämdhet förkastar frälsningserbjudandet. Hos de nyfikna har Gud redan börjat med att dra dem närmare sig och sitt rike och de är oftast mottagliga för evangelii budskap. Att samtala med de två andra grupperingarna leder sällan till

Jag skyndar mig att överlämna pennan åt Frank Mangs, en man med stor livserfarenhet och nära gemenskap med Gud, både under bejublad framgång men också under livets mörka dagar i hopplöshetens tecken. Han skriver: "Tut - tut - tut. Så låter det ibland då vi lyft telefonen och slagit numret till den person, vi vill ha kontakt med. Linjen är blockerad - någon annan har den kontakt vi söker.  I de allra flesta fall innebär detta ingen katastrof. Vi kan vänta ett par minuter och slå numret en gång till. Och ännu en gång eller två. Och skulle vi befinna oss i en verklig nödsituation, kan vi ju slå nödnumret och påkalla den hjälp vi behöver. Men det är inte bara telefonledningar som kan bli blockerade. Andra ledningar kan det också. Jag var bara elva år gammal då min tio år äldre bror medvetslös bars in i stugan. Utan lykta hade han i höstkvällens kolmörker på cykel kolliderat med en kamrat, som kom från motsatt håll. Det fanns ingen skråma på Alfreds kropp. Och inte en enda droppe blod

 Dagens citat står baptistpastor John Ongman för. Han skriver: "Det fattas säkert ännu mycket, innan vi kan instämma med aposteln Paulus, då han säger: "Därför betygar jag för er på denna dag, att jag är oskyldig till allas blod, ty jag har inte undandragit mig att förkunna er allt Guds råd." (Apg20.26-27). Då man i genomsnitt betraktar den predikoverksamhet, som utövas i Guds församling i närvarande tid, torde man ej överdriva, om man säger, att den har varit både svag och ensidig. Att det gives erkännsvärda undantag från denna sakernas ställning, det medges gärna, men att förhållandet överhuvudtaget är sådant, torde ingen kunna bestrida. Evangelii förkunnare i allmänhet hava rört sig inom en jämförelsevis trång sfär, då det gäller att förkunna Guds Ord, och detta inte minst i fråga om de sanningar, vilka röra Guds församling och hennes uppgift under den evangeliska tidsåldern. Om man med allvar studerar Nya Testamentet, särskilt de paulinska breven, grips man av en und

 "Ja, om ni ber om något i mitt namn, så skall jag göra det" (Joh.14:14) Detta låter väl enkelt, om vi ber om något i Jesu namn, då skall vi få det. Ändå blir det många gånger inga bönesvar. Gud verkar avlägsen, svaret dröjer och livet blir inte vad vi själva tänkt oss. Det är sant att mycket förmår en rättfärdig mans bön, då den bedes med kraft. (Jak.5:16) Att leva i ordet och bönen har lett många Herrens tjänare. Det är gott att utgjuta sig för Herren, att säga honom hjärtats innersta tankar och dess längtan. Varför bönesvaret ibland dröjer förstår vi inte alltid. Det blir ej alltid såsom vi tror att är bäst för oss, för stunden, för framtiden eller för det böneämne vi ber för. Ändå tror jag Herren vet vad som är bäst för oss, att han leder oss. Det är lätt att ge upp om bönesvaret dröjer eller uteblir. Att ägna tiden åt annat när vi inte får "kontakt" med himlens Gud.  Dock kvarstår löftet att om någon ber om något i Jesu namn, så skall det ske så. Orkar vi hålla

 "Och vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen men ändå förlorar sin själ?" (Mark.8:36) Ett allvarsord, uttalat av Mästaren själv.  Vinna eller förlora? De flesta människor verkar vara tävlingsmänniskor. Man vill tävla inom livets skilda områden, visa sig duktig, känna sig behövd och finna sin plats i tillvaron. Vinna ära, anseende, status, pengar och makt. Världsmänniskan som inte tror på Gud, evigheten och himlen, har säkert svårt att förstå ovannämnda uttalande. Hans/hennes mål består i helt andra ting och uppfattningar. Livet handlar ofta om att bli något, gärna något stort, förverkliga sig själv, tjäna mycket pengar, shoppa, arbeta och hålla igång livets ekorrhjul med hög svansföring jämtemot sin nästa. Att skuldberget ökar blundar man lätt för. Nu vill jag på inget sätt anklaga någon. Om man inte tror på någon evighet och en fortsättning bortom död och grav så är det väl inte onaturligt att leva på ett dylikt sätt, att tjäna denna tidsålders Gud, Mammon.