Så här inför det nya året vill jag citera Sven Lidman som vid årsskiftet 1938/1939 framförde en nyårshälsning. Då som nu var det oroligt i världen. Han skriver: " Jag har en känsla inför just detta årsskifte, att jag på något hemlighetsfullt sätt står mycket nära en brant eller ett bråddjup. Människan lever ju alltid vid sidan av en brant eller ett bråddjup. Men det finns tider i mänsklighetens historia, då den inte bara lever vid sidan av detta. Nej, det har funnits tider i folkens historia, då mänskligheten mest liknat en väldig flod, som maktlöst strömmar mot ett djup, där den skall störta ned i väldiga, okända djup. I de tiderna och ögonblicken finns inte längre någon motståndskraft hos folken. Alla de människor, som så nära fallets ögonblick kommit med i den floden, ryckas motståndslöst med i den floden och kastas utför branten. Alla människors hjärtan är i de ödestiderna lika osäkra, lika hjälplösa, lika ångestfyllda. Vi är allesammans instängda i ett fartyg, vars skeppare,