"Ty jag skall i nåd förlåta deras missgärningar, och deras synder skall jag aldrig mer komma ihåg." (Hebr.8:12) Bland alla de egenskaper som Gud har, är det ändå förmågan att kunna glömma som gör honom så unik. När han väl förlåtit, så har han glömt bort det tråkiga som har hänt. Totalglömt. Inte endast förträngt för att när rätt tillfälle kommer plocka fram överträdelsen och ge dig en saftig smäll till sin egen självbelåtelse och tillfredställelse. Inte alls. Däremot är förlåtelsen villkorad i den meningen att han förväntar sig att du skall erkänna din skuld i vad som har hänt. Inte bortförklara dig med en massa artighetsfraser, ursäkter eller något i stil med att "egentligen var det där inte så farligt, sån´t gör ju alla, varför då inte även jag?" Under de förutsättningarna är du och jag en brottsling inför levande Gud. Synden skall bekännas som synd, även då det svider och det inte alltid verkar rättvist. Låt oss ta ett exempel. Konung David var en man efter Gu...