Inlägg

Tre människotyper, vem är du?

 Vad betyder Gud för dig när allt kommer kring? Många tycker dessvärre att Han är naturligtvis det viktigaste i mitt liv. Varför ser vi då så lite av Guds uppenbarade rike mitt ibland oss? Jag tror inte att jag är ensam om att brottas med dessa frågor.  Är vi sammanlänkade till Kristus eller är vi fria? Ett intressant spörsmål? Låt oss i all korthet se på tre olika människotyper som du säkert sett under livets gång. Den första går, under sin vandring härnere, såsom hade han ett osynligt koppel till vår Herre. Ser honom i första hand som en sträng tillrättavisande Fader, som inte låter människan ha roligt, som väntar på att så fort du kommer något längre från vägen, då drar han till - och du känner din tro nästan som en tvångströja mot kroppen. Det mesta är synd, helighetsallvaret ligger som en tung mantel över ryggen och att kalla honom "Abba, Fader" blir alldeles för närgånget. Frälsningen skall mer eller mindre förtjänas, genom goda gärningar, en krävande moral och idogt, s

Psalm 133

 " Se huru gott och ljuvligt det är att bröder bo endräktigt tillsammans, Det är likt den dyrbara oljan på huvudet, som flyter ner i skägget, ned i Arons skägg, som flyter ned över linningen på hans kläder. Det är likt Hermons dagg som faller ned på Sions-bergen. Ty där beskär Herren välsignelse liv till evig tid". Så beskrev konung David de frommas brödraskap i den 133:dje psalmen.  En psalm som beskriver den innerliga kärleksgemenskapen till varandra. Agape-kärleken. Syskonkärleken, då den är såsom bäst. " Om jag talade både människors och änglars tungomål, men icke hade kärlek, så var jag allenast en ljudande malm eller en klingande cymbal" fortsätter Paulus i kärlekens lov. Jag tror att ingen av oss vill få den stämpeln skriven över våra liv.  Att älska sin nästa som sig själv, detta som borde vara så lätt, men som ofta är så svårt, ibland kan det kännas näst intill omöjligt. Ändå får vi verkligen tacka Gud för att vi lever i det nya förbundet, ja, i det nya för

Bönen och ordet

 Vi talar ofta om bönen. Bönens betydelse, bönens makt och klagar ibland på att det är så få som är intresserade av att samlas för att bedja tillsammans. Ändå ser vi många gånger så lite resultat, bönen verkar mest vara någon form av "religiös ritual", kraftlös och nästan endast ett "måste för att behaga Gud". Jag tror att många av oss har varit med på bönemöten av dessa skilda slag som jag nu kommer att nämna om.  Ett möte där Herren själv är närvarande, laddad atmosfär och välsignelserna mer eller mindre strömmar ner från himlen, det är nästan som att vrida på en kran och bli nyduschad på nytt. I den lustgården vill vi vara nästan hur länge som helst och verkligen "gosafröjdas" med Herren själv. Den andra gången har vi säkert varit med om möten där allt varit fullständigt stängt, tillbommat och vi skulle helst av allt velat springa ut på en gång men känner oss tvungna att stanna kvar kanske av pliktkänsla eller "vad skall de andra säga om jag lämnar

Nu är den välbehagliga tiden

  Händer det också att du ibland tänker tillbaka på flydda tider. Det kan vara dina egna misslyckanden, händelser och skeenden som tragiskt nog inte blev såsom du hade tänkt dig. Drömmar det inte blev någonting utav, relationer som aldrig gick att reparera igen, men också goda minnen. Med våra ofta begränsade förmågor minns vi. Inte alltid så som det verkligen var utan ibland så som vi upplevde det från vår egen horisont. På gott och ont. Efter att de flesta av oss suttit i ofrivillig isolering under snart ett års tid längtar vi gärna tillbaka till de tider då vi samlades till stora konferenser, då Herrens vittnen talade med glöd uppe ifrån talarstolen, sångkören sjöng och vi kände en himmelsk närvaro. Måhända är det åtskilliga år sedan -  ändå lever minnet kvar. Väckelsen så som vi upplevde och minns den.  För den ene kan samma tid, mestadels ge positiva minnen med en genklang av; tänk, hur rikt och välsignat det var, vad roligt vi hade det, vilken atmosfär och gemenskap vi upplevde.

Guds spelemän

 Nils Bolander skrev inte endast dikter. Här följer ett utdrag från hans bok, "Det farliga evangeliet", med underrubriken Guds spelmän "I nästan alla kyrkor finns ett förrum, som av ålder bär namnet "vapenhuset". Där hängde våra gudstjänstfirande förfäder en gång i tiden upp sina vapen och andra föremål, som ej borde medtagas in i helgedomen, för att sedan vid utgången åter ha dem till hands. Är det inte den sorgliga sanningen om många kristna människor än idag, att de alltjämt hänga av sig sina vassa vapen och lägga undan sina alltför världsliga tankar endast någon fattig timme i gudstjänsten? Under det högtidliga gudstjänstfirandet, burna av majestätiska Wallinska koraler och stämda till andakt av luftiga tempelvalv och en anderik förkunnelse, kunna vi kanske lämna bitterheten, hatet, förtalet, roffarandan utanför och de många fåfängliga och småaktiga tankarna. Men med postludiet ännu tonande i våra öron är vi i vapenhuset genast redo att beväpna oss med själ

Tjäna Gud, tala öppet och tänka fritt

 Idag, tjugondag Knut, vill jag dela med mig något, vilket är skrivet i oktober 1944 av Sven Lidman. En väckelseapell, skriven under det synliga kriget, men ack, så aktuellt för oss nu i det osynliga corona-krigets da´r. "DET HAR I ALLA TIDER varit ytterst modernt att anklaga protestantismen för att vara en evig söndringsrörelse. Kvickhuvuden inom och utanför katolsk kyrka och annan högkyrklighet ha med förtjusning räknat upp hur många hundra, ja, kanske tusentals sekter, som den stora reformationen givit upphov till Det är bortkastad kvickhet och bortspel krut. Det har jag den levande och verkliga protestantismen alltid funnits den söndrande kraften, om vilken Jesus säger: "I skolen icke mena, att Jag har kommit för att sända frid på jorden. Jag har inte kommit för att sända frid utan svärd. Ja, Jag har kommit för att uppväcka söndring, så att ´sonen sätter sig upp mot sin fader och dottern mot sin moder och sonhustrun mot sin svärmoder och en var får sitt eget husfolk till

Tre skarpa hjärnor

 Tre skarpa hjärnor- i sin Mästares tjänst! Var idag och gästade hos en broder. När jag lämnade hans hem, hade jag med mig ett antal böcker, visserligen till låns, men ändå! Vilka var då författarna? De tre skarpa hjärnorna. För att inte fullständigt tala i gåtor, får jag avslöja författarna. De levde samtida, men hade - mig veterligen -  inget närmare samarbete med varandra. En bild, tagen under bokens vecka i Stockholm, någon gång under det förra seklets mitt visar, att de tre samtidigt sammanstrålat åtminstone en gång, med varandra. Kanske fler. Var och en som läst min blogg de sista dagarna finner namnen på de tre gudsmännen, vars penna storligen välsignat vårt land och folk. Mer eller mindre bristfälliga män, ägande en glödande passion att förmedla Kristus för folket. Predikningar, tal och dikter bär eftersmak av att alltid lyfta upp Jesus, försoningen och föder ständigt fram möjligheten att försonas med Gud, alltings skapare. Tre skarpa hjärnor som överlåtit sig till härlighetens