Stefans tankar

 Att inte bekymra sig eller oroa sig är ett ständigt återkommande dilemma för oss människor. Hur skall det bli, hur kommer det att gå, vågar jag tro på detta, hur skall jag ha råd eller så här går det inte att agera? Visst känner vi igen oss. Denna ständiga oro som finns någonstans i bakhuvudet och hoppar fram med jämna mellanrum. Och ändå säger oss Herren att vi inte skall oroa oss, att det är han som har koll på tillvaron. Se på markens fåglar, de spinna inte, de skörda inte och ändå har Gud omsorg om dem. Hur mycket mer har han då inte omsorg om sina barn! Jag låter nu lektor Waldenström fortsätta: "Vänd dig till mig, ty jag förlossar dig." (Jes.44:22) "Skriften lär oss överallt, hur vi bör vända oss till Herren i all nöd.. Herren är densamme igår, idag, och i all evighet. Långt ifrån att han skulle bli trött på oss är det tvärtom hans högsta och allvarligaste vilja, att vi alla dagar och stunder skall bära all vår nöd och uselhet till honom. Han är en nödhjälpare och

 "Berusa er av kärlek" (H.V.5:1) Höga Visan eller Sångernas Sång som den också kallas beskriver relationen mellan den förälskade bruden och dess brudgum, en bild på kärleksrelationen mellan Jesus och församlingen och Gud och Israel. Ibland möter vi människor som nästan är "berusade" av Jesus. Den bild de har av sin blivande brudgum är kanske inte alltid realistisk utan mer av svärmisk karaktär. De talar gärna om att gå från härlighet till härlighet och kan upplevas som "andligt berusade" som druckit av det nya vinet. I vinsalen har han fört mig in och hans banér är kärleken. Den andligt berusade ser inte nyktert på tillvaron. Hans bedömning är inte tillräckligt tillförlitlig för att kunna möta fiendens skarpa kulor. Han blir lätt ett byte för krafter som driver iväg i felaktig riktning, bort från brudegemakets härlighet. I stället för att dras närmare Kristus blir avståndet längre. Man vill inte höra talas om kampen, överlåtelsen eller helgelsen då "d

 Har du hört talas om Salomon August Andreé och hans försök att nå fram till Nordpolen med luftballong? Ett företag som redan från första stund borde ha klassats som alltför våghalsigt för att genomföra. Likväl steg ballongen med de tre männen ombord till väders elfte juli 1897. Det gick inte som man trott. Ballongen gick inte att styra då styrlinorna rätt fort gick sönder. De blev tvungna att nödlanda och vandra till fots mot civilisationen dragande med sin tunga packning på slädar.  Sedan slutade spåren från de tre äventyrarna. Det kom att dröja 33 år innan några jägare av en slump påträffade resterna av expeditionen på Vitön utanför Svalbard. Dagboksanteckningarna var så pass välbevarade att de kunde informera eftervärlden om dramatiken näst intill det bittra slutet. Hur som helst var de två månaderna mellan det att de var tvungna att lämna ballongen till fots fram tills det att naturkrafterna blev dem övermäktiga fulla av strapatser för att överleva. En tragedi, ett öde, ett sorgen

 Dagens betraktelse skrevs för många år sedan av Emil Gustafson om att blott Jesus Kristus är värdig att öppna bokrullens sigill. Han skriver:  "Han kan öppna bokrullen och bryta dess sju insegel" (Upp.5:5) Lärjungen, som legat vid Jesu hjärta, såg en skymt av den älskade, och han log genom tårar. Lammet öppnade boken. Jesus, hans dyre Mästare, hade övervunnit. Den stora verkligheten hade Johannes så när glömt i sorgen över att ingen befanns värdig att upplåta boken och bryta hennes insegel. "Vem är värdig?" så lyder Andens rop, då människan står vid uppenbarelsens dörr, frågande efter Guds hemlighet. Herren handlar efter samma regel med alla, som är införsatta i det himmelska i Kristus Jesus: de måste känna och leva i ständigt medvetande av att endast Lammet är värdigt. Människonaturen har en ond böjelse att nära och tillbedja sig själv. Det ser ut som om Herren ej kunde uppenbara sig för oss så, som han gärna ville, därför att vi, som tjäna i en helgedom, där någo

 "Väl klagar man, när våldsgärningarna är många, man ropar om hjälp mot de övermäktigas arm; men ingen frågar: - Var är Gud, min skapare, han som låter lovsånger ljuda mitt i natten," (Job.35:9-10) Vi läser i evangelierna om paralleller mellan Noas tid och den yttersta tiden och mellan Lots tid och den yttersta tiden. Men är inte bibelversen här ovan också stämd i samma ackord, med samma budskap om att gudsfruktan och gudslängtan saknas hos många. Det räcker med att blicka ut över Sverige för att konstatera att våldsgärningarna är många, man ropar om experthjälp, men ingen frågar var Gud finns någonstans, inte officiellt i alla fall. Sverige är ju numera ett sekulärt och mångkulturellt samhälle. I det tysta finns det alltnog de som frågar sig var Herren ibland döljer sig? Den som vill gömma sig för Herren kan väl försöka. Han blir snart upptäckt eftersom Gud finns överallt. Trots att hela världen nästan står i lågor så söker man sig till andra källor istället för till himlens

 Vi har nu kommit in i något som i folkmun kallas för fruntimmersveckan. I almanackan finner vi sex stycken kvinnonamn som alla har namnsdag på raken, i följd efter varandra.  Fruntimmer, låter inte det i våra öron som något nedsättande, något vi nästan med förakt säger om de kvinnor som vi inte uppfattar helt respektabla, representativa eller några som kan hålla tyst om vad de sett och hört. En benämning som främst den äldre generationen använder om äldre människor. För fruntimret - om vi väljer att kalla henne så - är väl ofta kommen ett stycke upp i åren, mer sällan är hon en ung flicka.  Ordet fruntimmer finner vi inte i bibeln även om prototypen finns där. Hur var det nu egentligen, umgicks Jesus med kvinnor eller inte? O, ja, även om ingen av lärjungarna var kvinnor fanns många i periferin runt honom. Det var några kvinnor - vilka stod honom nära - som först hittade graven tom, vid Sykars brunn vid middagstid inledde han ett samtal med en okänd dam, en samaritiska, en annan kvinn