Stefans tankar

För 125 år sedan föddes Helmer J Wahlroos. Du har knappast hört talas om honom, tänker jag. Det skulle inte jag heller ha gjort om jag inte hade historieintresse och framför allt anknytning till den plats han bodde och verkade i. Wahlroos var visserligen född i Viborg, men det var i Borgå som han verkade och gjorde sin livsgärning som redaktör för den lokala tidningen, skribent ,rektor för folkhögskolan och politiska uppdrag mm, mm. Byns starke man  så att säga, i det här fallet i en småstad vars kulturvagga inhyst många prominenta namn och levnadsöden.   Till flydda tider återgår min tanke ofta gärna skaldade redan J L Runeberg på sin tid. Och denna blogg har många historiska inslag och fler lär väl också i fortsättningen dyka upp. Bortglömda anekdoter kan säkert intressera någon. Nya händelser desto fler. Det som vi själva på något sätt kan återkoppla till och relatera till ger levnadsperspektiv jag förhoppningsvis inte är ensam om att uppleva. Trots skilda århundraden, rådande kultu

För hundra år sedan, nåja, i augusti månad men ändå, är det hundra år sedan en ovanlig folkomröstning skedde i vårt land.  Det gällde om alkoholförsäljning skulle fortsätta eller upphöra. Drygt hälften av invånarna röstade i denna fråga och utfallet blev ytterst jämt. Med endast en procentenhet mer fick nejsägarna igenom sin önskan. Inget rusdrycksförbud. Skulle en liknande folkomröstning ske idag, skulle med största sannolikhet resultatet skiljt sig åt kraftigt jämfört med då. Synen på alkohol har ändrats, inte minst i frikyrkliga kretsar. Från att ha varit i det närmaste ett självklart avståndtagande mot allt vad alkohol heter har det istället blivit rumsrent och accepterat att ta ett glas vin till maten. Den fredade zon som frikyrkan tidigare stod för är på många håll enbart ett minne. Nykterhetsrörelsen har svårt att få medlemmar medan däremot nykterheten på vissa håll ökar bland de unga. Konsumtionen har dessvärre ökat under pandemin, inget underligt alls. I brist på umgänge och a

Överallt möter vi människor som är rädda för någonting. Är det inte coronan så är det hot om krig, eller allmän oro angående framtiden. Och visst finns det mycket vi kan vara rädda för.  Ändå uppmanar oss skriften gång efter gång att inte frukta. Att inte vara rädd eller oroa sig. Paradoxalt nog uppmanas vi att frukta Herren, något som dessvärre inte talas så värst mycket om.  Att vila under den Allsmäktiges skugga, det är både ljuvligt och behövligt. Låt oss göra så.

Så var detta projekt i hamn. Det höll hela året ut. Bloggen kommer som sagt att fortsätta, under vilka former får framtiden utvisa. Den som vill kan använda betraktelser på nytt eller ströläsa,  allt hur andan faller på. Det kommer inte att komma något nytt inlägg var dag. Såvida det inte skulle komma order från högkvarteret, från härlighetens Gud.  Han som i er har begynt ett gott verk, Han skall också fullborda det intill Jesu Kristi dag!

" Se, jag gör allting nytt. " (Upp.21:5) Vid årsskiftet är det inte alldeles ovanligt att göra bokslut. Många företag går igenom årets räkenskaper. Hur har det gått? Har det varit ett bra eller ett dåligt år? Landar slutligkviden på plus eller minus?  Andra går igenom årets händelser. Hade vi en fin sommar? Har jag trivts och utvecklats på min arbetsplats? Har vi varit friska, ja, listan kan göras lång. Sedan har vi dem vilka avgett löften inför det nya året. Ofta handlar slikt om att bli en bättre människa på ett eller annat sätt, leva mer hälsosamt, gå ner i vikt eller sluta röka. Löften som efter några veckor redan är brutna.  Personligen har jag haft ett stormigt år med mycket kamp, men också segrar. När året inleddes för 365 dagar sedan var min tanke att varje dag kunna presentera något här på denna blogg. Jag tackar Gud för att så har det varit. Min önskan är att åtminstone något av allt det digra material som framställts varit fyllt av Ande och liv och till glädje och

Så här inför det nya året vill jag citera Sven Lidman som vid årsskiftet 1938/1939 framförde en nyårshälsning. Då som nu var det oroligt i världen. Han skriver: " Jag har en känsla inför just detta årsskifte, att jag på något hemlighetsfullt sätt står mycket nära en brant eller ett bråddjup. Människan lever ju alltid vid sidan av en brant eller ett bråddjup. Men det finns tider i mänsklighetens historia, då den inte bara lever vid sidan av detta. Nej, det har funnits tider i folkens historia, då mänskligheten mest liknat en väldig flod, som maktlöst strömmar mot ett djup, där den skall störta ned i väldiga, okända djup. I de tiderna och ögonblicken finns inte längre någon motståndskraft hos folken. Alla de människor, som så nära fallets ögonblick kommit med i den floden, ryckas motståndslöst med i den floden och kastas utför branten. Alla människors hjärtan är i de  ödestiderna lika osäkra, lika hjälplösa, lika ångestfyllda. Vi är allesammans instängda i ett fartyg, vars skeppare,