Stefans tankar

 En dikt av den kontroversiella författaren Carl Jonas Love Almqvist tänker jag våga mig på att införa. Det är säkerligen omdiskuterat hur hans trosåskådning såg ut, men i följande rader tycker jag mig ändå skönja att det fanns en tro som bar honom under hans stormiga liv. "Nu, Fader i himmelen, vill jag säga ett ord till dig. Jag talar öppenhjärtligt och fritt, såsom vi också höra till samma familj, och Du är en, som förbarmar sig. Jag skall därför säga Dig vad som jag ämnar att göra: jag vill sjunga och måla för mig ensam och allen, helt tyst och stilla, och aldrig göra den ringaste varelsen i världen det minsta illa. Dig älskar jag, o min himmelske store Fader! Om du vill tro mig i dessa mina enfaldiga rader. Och jag älskar ävenså din stackars Son, och alla dina andra söner, vad än man i världen dem allt må kalla. Din Ande älskar jag ock i ord och gärning; när almar och lindar susa, så hör jag din Ande också, likasom då höga vattufall brusa. -  Med blommor har Du och din Ande ö

 "Ty av nåden är ni frälsta genom tro - och icke av er själva, Guds gåva är det - " (Ef.2:8) Ett nådehjon, har du någonsin stött på det begreppet förr? Fattighjon, klarnar det nu något. Vi talar aldrig om fattighjon längre, trots att de fortfarande finns runt omkring oss. Det har alltid funnits människor som fått sin försörjning på annat sätt än genom eget arbete, som inte klarat av att i sin egen kraft försörja sig och sköta sin egen ekonomi. Som inte ansetts duga någonting till, ej heller att satsa på eller tro på.  Människor som levt i samhällets utmarker och aldrig "blivit något av". Jag tackar Gud varje gång jag hör om människor som ställt sig i barmhärtighetens tjänst. Vanligtvis hyllar vi de stora, de duktiga, de, vilka genom någon prestation gjort sig berömda och föremål för mänsklig dyrkan och uppvaktning. De som förtjänas av att upphöjas, äras eller belönas. Sådan är människan och den värld vi själva skapat. Och visst, arbetaren är värd sin lön. Men vad sk

 Boken Himlauret av Fredrik Franson väckte uppmärksamhet redan då den utgavs. Eldsvittnet Franson levde i tron på att uppryckelsen kunde ske när som helst. Det berättas att han kunde säga då han skådade ut genom fönstret strax innan han skulle lägga sig för natten, Om du kommer nu, Herre, så vet du var jag finns. En av de sista kapitlen i boken har överskriften; "Amen, kom Herre Jesus!" och jag citerar ur denna: " Min livliga övertygelse är, att Jesus icke kommer, förrän han blir ordentligt inbjuden att komma; förrän de troende lär sig att av hela hjärtat bedja bibelns sista bön: "Kom, Herre Jesus!" De flesta troende bedja ej denna bön annat än med läpparna. I själva verket tro det ej, att det är bäst, att han kommer, och hur skall de då kunna inbjuda honom! Somliga känna sig själva inte riktigt redo och säga därför: "Herre, dröj!" Andra tänka på de många sovande Guds barn och säga: "Dröj, tills de uppvaknat!" Och detta ehuru de kanske hellr

 "Mig är given all makt i himlen och på jorden" (Matt28:18) Det finns många som söker efter makt. Makt för att styra, makt för att regera, makt för att bestämma över andra, leda, påverka, förvandla, tillintetgöra, framföda osv. Ofta handlar det om att mer eller mindre härska över sin nästa, vara överordnad jämtemot någon annan, på arbetsplatser, inom familjen eller i någon roll. Människan vill så gärna vara med och bestämma, känna sig behövd, få uttrycka sin mening.  Men vad händer när människan får för mycket makt? Frestelsen att bli för stor har vi nog kämpats med lite till mans. För vissa räcker det med att de ikläder sig en uniform, så förändras attityder, uppträdande och uppsyn, det är nästan så han/hon blir en annan person i sin ämbetsskrud. Andra missbrukar sin maktställning och utnyttjar sina medmänniskor för egna syften och begär. Och är villiga till att gå hur långt som helst för att få fram sin vilja. Maktbegär är något kusligt och skrämmande som lockar fram mörka

 "Varen i er handel och vandel fria ifrån penningbegär; låt er nöja med vad ni har. Ty han har själv sagt: "Jag skall inte lämna dig eller övergiva dig." Alltså kan vi dristigt säga: "Herren är min hjälpare, jag skall icke frukta; vad kan människor göra mig?´" (Hebr.13:5-6) Tänk hur annorlunda vår värld skulle se ut om vi kunde efterfölja ovannämnda rader. Vi skulle leva i en närmast paradisisk tillvaro tillsammans. Fria från penningbegär och nöjda över vår lott i livet med full förtröstan på att vår himmelske Fader sköter allt, han låter allt ske till det bästa.  Du har säkert mött någon verkligt tacksam människa som utstrålar tacksamhet. Hur glada och befriade känner vi oss inte då vi möter den som verkligen är förnöjd, som inte har en massa fordringar på livet, varandra och tillvaron. Vad lycklig och harmonisk han/hon ändå verkar att vara. Eller känner du dig likgiltig inför denna framställning eller rentav avundsjuk på din nästas välmående? Har livet inte v

 "Nej, lydnad är bättre än offer" (1Sam.15:22) Att lyda, är det lätt eller är det svårt? Det beror naturligtvis på sammanhanget, på vem du frågar och vad saken gäller. Rätt vanligt är det att människan vill göra som den vill utan att behöva underordna sig något högre väsens direktiv. Han/hon vill vara fri och tror sig ofta vara det. Det är lätt att skylla på att man inte tror på något som är högre och större än vad mitt intellekt kan innefatta. Att en högre makt, vid namn Gud, skulle bestämma över mig, ja, det vill man inte höra talas om. Att han dessutom har synpunkter på mitt sätt att leva, hur jag klär mig och hur jag behandlar min nästa, nej det är utanför min begreppsvärld. Gud tvingar sig aldrig på någon, han söker dig för att erbjuda gemenskap, men ger dig själv ett fritt val; vill du vandra tillsammans med honom eller inte. Att han skulle tvinga någon mot dess vilja till sin himmel skulle ju inte innebära någon glädje alls för den personen ifråga. Det är lätt att tänk

Eva Spångberg från Hjälmseryd i Småland var inte endast träsnidare och målare, hon var evangelist också. Hon talade gripande om den barmhärtiga samariten under en TV-sänd; Helgmålsringning: "En av Nya Testamentets mest kända berättelser är liknelsen om den barmhärtige samariten. Många tänker nog, ja, den känner vi väl, det var ju han som stannade och hjälpte en slagen medmänniska. Han var ju inte som de andra som gick förbi, honom känner vi. Ja, det är frågan om det, om man känner den barmhärtige samariten, för om man läser liknelsen uppmärksamt förstår man att det är Jesus själv. Och när han berättar liknelsen för den självsäkre mannen som frågade vem som var hans nästa, så är det säkert så att Jesus vill att han skulle känna igen sig i den där slagne mannen, för det kan väl vi alla göra. Visst har vi fått sår, kanske förödande sår ifrån barndomen, ungdomen, då människor sagt: Du är värdelös!  Och så ligger man blödande där vid livets allfartsväg och flugorna surrar i såren; värd