Dagens tankar står Martti Simojoki för. Han skriver;
"De, som efter Guds vilja få lida, de må anbefalla sina själar åt sin trofaste Skapare, allt under det att de göra, vad gott är." (1Petr.4:19)
Vi flyr undan lidandet. Vi tror att tiden går förlorad för den lidande. Han är onyttig och onödig. Och dock visar redan erfarenheten att lidande människor ofta har betytt mest för andra.
Det bästa exemplet på detta är Herren Kristus själv. Vem har lidit en sådan bedrövelse som han! Och just som den lidande Herren är han kärast för oss.
Kristus led därför att "skrifterna skulle besannas", att allt skulle bli fullbordat. Han utförde Guds vilja då han led. Han var lydig intill döden. Det fanns inget annat sätt att utföra den uppgift han hade fått av Fadern. Han måste lida.
Vi borde tänka oftare på detta, då lidandet - stort eller litet - möter oss. Lidandet är en förtroendeuppgift, som Gud har anförtrott oss. Han har reserverat de tyngsta bördorna åt de sina. Då man gör Guds vilja, får man oftast gå just genom lidande, bedrövelse, kors och prövning. Låt oss inte fordra att få veta, till vad Gud ämnar använda det lidande han gett oss. Låt oss be om att kunna ödmjuka oss mitt i bedrövelsen för att utföra vår del. Herren ansvarar nog för resten. Han vet, till vad han brukar vår prövning.
Vi skulle hellre tjäna Herren på något annat sätt. Det skulle vara trevligare att göra något som ser nyttigare ut, något som man kunde pröva sin förmåga på och sina möjligheter. Men kanske Gud har bestämt en annorlunda uppgift för mig, den lidandet lott. Genom att lida uppfyller man Herrens vilja i de allra svåraste avseenden.
Ni som lider i det tysta, ni är i arbete för Herren! Ert liv går inte till spillo, om ni ber att i ert lidande få uppfylla Herrens vilja."
Kommentarer
Skicka en kommentar