" Men vad som går ut ifrån munnen, det kommer från hjärtat, och det är detta som orenar människa. Ty från hjärtat komma onda tankar, mord, äktenskapsbrott, otukt, tjuveri, falskt vittnesbörd, hädelse. " (Matt.15:18-19)
Dessa ord av Mästaren själv utgör sällan stommen för predikotexten under ett vanligt söndagsmöte. Synd och orenhet är inga begrepp vi torgför direkt, vi vill inte stöta oss varken med eller på varandra. Ofta behandlar vi synden med silverhandskar, vi vågar inte riktigt konfrontera hjärtats inre ondska, trots att vi allra innerst inne vet att det förhåller sig så. Människan är inte alltid så god som hon vill utge sig för att vara. Det har aldrig varit ett omtyckt ämne, detta med att plocka fram synden och dess förödande konsekvenser. Att göra upp med sin synd, nej tack, det vill vi inte göra, vi skjuter fram problemet på framtiden och tror att det automatiskt kommer att lösa sig på något mirakulöst oväntat sätt, fast vi innerst inne vet att det inte kommer att hända. Den syndabörda som tynger ner oss skyller vi gärna på något helt annat, skulden ligger helst hos min nästa och att finna orsaker och bortförklaringar är ingen svår sak; det är betydligt svårare att inse att även jag är i behov av samma nåd som den som misslyckats totalt med sitt liv.
Ändå heter det; att från hjärtat utgår...., och så räknas en rad försyndelser upp. De flesta håller med om att onda tankar, de uppstår hos oss själva. Visst kan vi bli provocerade, sårade och livet kan orättvist drabba somliga medvandrare, men de onda tankarna, de uppstår ändå i vårt eget hjärta. Vi vill ge igen, särskilt då vi känner oss påhoppade, vi vill glänsa över vår duktighet, vår prestation eller vår egenrättfärdighet och ibland finns det knappast någon hejd på självinsikt då vi presenterar oss för varandra. Vi talar om alla människors samma värde, men i praktiken gör vi inget annat än att tävla, vi tävlar om vem som är störst, vackrast och mest framgångsrik, vem som har mest pengar, finaste titel, snyggaste kropp eller nyaste hus. Samtidigt som den ene vältrar sig i lyx och överflöd, lider den andre i sitt armod för sin överlevnad.
Majoriteten av oss anser att det är fel att mörda, vara otrogen, stjäla och "snacka skit" bakom ryggen. Trots allt uppstår de tankarna i våra egna hjärtan. Nu är det inte många som bokstavligen tar livet av en medmänniska, men om du hatar din broder är du en mandråpare (1Joh.3:15). Och en riktig plågoande som du står i beroendeställning till, kan fullständigt fördärva ditt liv. Inte många skilsmässor slutar smärtfritt även om det förekommer fall där en skilsmässa är det bästa alternativet. Vänsterprassel, olycklig besvarad kärlek kommer trots allt från våra egna hjärtan även om vissa känslor kan vara nog så svåra till att få bukt med. Att råka ut för tjuvar som skrupelfritt berövar dig dina ägodelar är mångens mardröm, men var uppstår begäret efter det som inte är mitt? I hjärtat. Och visst kan det vara frestande nog att sprida ut falska, ofördelaktiga rykten om min nästa som så djupt har sårat, kränkt eller svikit mig. Det kan göra riktigt ont och vi väcker hämndbegäret till liv genom att vräka ur oss något riktigt elakt och smaskigt lockande om vår fiende. Och dessutom gotta oss ordentligt i min nästas misslyckande. Var uppstår tankarna att frossa i skvaller? I vårt eget hjärta.
Vart skall vi då ta vägen för att göra upp med syndens konsekvenser? Till Jesus, han som har makt att förlåta. Han kan förvandla våra hjärtan. Att bli frälst är inte i första hand frågan om att försöka bli en bättre människa som inte ljuger, stjäl, svär, super eller gör moraliska övertramp, som genom vissa yttre beteenden visar omvärlden hur man borde leva. Nej, det handlar om ett andebyte, ett nytt hjärta, att helt enkelt lämna allt åt Gud. Att bli en ny skapelse i Kristus. Detta är inget som du till fullo kan förklara, det måste upplevas och erfaras. Genom att bekänna Kristus för omvärlden stärks du i din tro. Så lever inte mera jag utan Kristus lever i mig.
Människohjärtat med alla dess tankar, vem kan övervinna det? Endast Jesus. Ständigt denne Jesus, kanske du tänker, men se, kristendom handlar egentligen inte så mycket om lagar, bud och förbud. Det handlar i första hand inte om religion, utan om en person, denne ständigt förekommande Jesus Kristus. Det slaktade Lammet som rev ner skiljemuren mellan Gud och människan (Ef.2:14) Att få varaktig frid med himmelens Gud. Det är det största du kan uppleva som människa.
Alla brottas vi nog till mans med våra tankar, vår ovilja till efterföljelse, att förlåta och ge Gud all ära. Det är lätt att visa upp en from fasad, men inför vår Herre, han som rannsakar allt, hur har vi det ställt när allt kommer omkring? Är han nummer ett? Eller någon vi blott tänker på under några flyende söndagstimmar. Äger han hjärtat? Kan du helhjärtat tacka honom för frälsningens rika gåva? Eller blir han enbart en hobbyverksamhet vi ägnar tid åt då vi "känner för det"? Säger det ja och amen i hjärtat då du ber, läser skriften och umgås med Jesus? Connectar det med Anden? Då gläder det mig. Så får vi hålla fast, även under de dagar då himlen känns stängd, Gud avlägsen och hjärtat kallt. Nådens sol kommer åter igen att lysa fram för var och en som älskar och tror.
Kommentarer
Skicka en kommentar