Missionärsfrun på balkongen

 Häromdagen blev jag påmind om en vardagshistoria som beskriver Guds omsorg om sina barn. 

Missionärsparet som började komma upp i åren, var på en hemmaperiod i Sverige. Efter mötet var de hembjudna till en familj som höll på att flytta in i ett alldeles nybyggt hus. Missionsmötet de nyss varit på, blev inte vad de hade hoppats. Trots deras vädjan för missionens sak nådde orden inte fram till de församlade. När de satt i bilen mellan möteslokalen och det nybyggda hemmet brast det för missionärsfrun som led av det svala missionsintresset hon upplevt under sammankomsten. Det är lika bra att vi slutar, att vi lämnar missionsfältet, kallelsen är kanske avslutad.... Makens "trösteord" om att inte lyssna till djävulens lögnprat hjälpte föga och tårarna trängde fram. 

Medan maken åkte och parkerade bilen gick frun in i huset. Lägenheten var på tredje våning (om jag minns rätt) och med tårfyllda ögon steg hon in i det stora vardagsrummet. Sommarkvällen var fortfarande varm och längst bort stod balkongdörren öppen. I samma stund då hon skulle lyfta benet över tröskeln för att gå ut hörde hon en tydlig röst; - visst är du ganska trött. Hon upptäckte då en fåtölj alldeles i närheten och slog sig ned i den istället. De ljuva sommarvindarna svalkade henne genom balkongdörren men lyckades inte driva bort de mörka tankar som omgjordade sinnevärlden. 

Snart kom maken in i rummet, gick fram till dörren och utbrast: - Se där, balkongen är inte byggd än. Då blev det liv i tanten. - Vad är det du säger, finns det ingen balkong? - Nej, här gapar tomrummet ner mot den klippiga stengrunden nedanför. Men då måste det ha varit en ängel som varnade mig, jag som var på väg att kliva ut. Allt missmod var som bortblåst och vad som hänt ifall hon skulle tagit steget över tröskeln och hamnat nere bland klipporna vågar vi knappt ens tänka.

Vår himmelske far har omsorg om oss fastän vi så många gånger tycker han känns avlägsen. Låt oss fortsätta att förtrösta på honom.