Vill vi vakna?

 "Vak upp du som sover, så skall Kristus lysa fram för dig!" (Ef.5:14)

Idag är det sjusovaredagen, en "högtidsdag" vi inte brukar fira i någon större utsträckning. En sjusovare, en lat person vill de flesta inte upphöja eller fira. En "Kronblom" är sällan någon större förebild. Det gäller ju att vakna. Och hålla sig vaken.

Det talas ibland om att hela kristenheten sover och att det behövs ett riktigt uppvaknande hos församlingen för att den mäktiga väckelsen skall kunna göra entre. Från vad skall vi vakna och till vad för något? Handlar inte väckelse mycket om ny aktivitet i bönen, i tacksägelsen, lovsången, predikan och att en förväntan präglar de närvarande? Vad kommer att hända ikväll? Kommer Anden att få fritt spelrum? Skall fru Andersson äntligen "komma igenom"?  Vad skall vi vakna upp till? 

Det är så lätt att verksamheten flyter vidare "på rutin". Han talar så bra, hon har så vacker sångröst, är det inte dags att pastorssonen tar över snart? Ja, tankarna är många. Men låt oss till vår förfäran fråga, är Jesus innanför eller utanför kyrkportarna? Vi lyfter våra händer och menar oss förhärliga den uppståndne. Utanför står Jesus och klappar ödmjukt på och frågar om han får komma in och vara med? Öppnar vi och välkomnar honom in eller säger vi stolt; Här är fullt, vi behöver inte dig, för vi är så duktiga, präktiga och fromma. Hur gör vi?

Är församlingen "staden på berget", jordens salt som lyser som en fyr för alla sökare? Med ett klart ljus som leder de vilsegångna hem? Eller återstår endast tomma ritualer, andefattiga predikningar och sövande musik? Är församlingen en levande organism som flödar av liv eller är den mer ett monument från fornstora dagar, en museiinrättning som mer hyllar dess grundare än brinner för förnyelse och fortsatt färd framåt? Lever vi, inte som kroppsliga människor utan som andliga? Som levande Kristus-brev, inte endast på söndag utan dygnet runt, spridande Kristusdoften omkring oss. Eller återstår endast traditionen, som en kvarleva vi i bästa fall vill ge vidare till barn och barnbarn?

Nej, nej nu tar du väl ändå i. Låt oss vara förnuftiga, realistiska och tidskloka. Vi lever i nya tider med nya seder och bruk. Jaså, och Jesus vad skall vi göra med honom? Låta honom stå kvar utanför? Fem jungfrur var kloka och fem saknade olja? (Matt.25) Dörren kom trots allt att tillslutas till bröllopet.....

Eller skall vi våga låta svärdet gå genom våra liv på nytt? Så det kan rannsaka och utskilja märg och ben, kött och ande. Låta de döda benen åter få liv igen. Bedja den barnsliga bönen; Herre, jag behöver dig, jag klarar mig inte utan dig, tag inte din ande ifrån mig, möt mig, upprätta mig igen och använd mig för helig tjänst i ditt rike! 

Är det din bön eller kostar det för mycket? Vi vill ju ha det skönt och bekvämt omkring oss. Inget oavlönat arbete, ingen bönekamp och vi vill absolut inte höra talas om att sitta i fängelse för vår tro. Sanningen om att Jesus är Guds Son och ende vägen till Fadern, tummar vi på detta? Och när vi läser skriften eller hör på en predikan, säg, känner vi förkrosselse och syndanöd hos oss själva. Är vi mottagliga för kursändring och korrigering av den stora korrigeraren? Är vår tro en levande uppenbarelsetro eller är den blott en teoretisk snusförnuftig tro som sprider mer död än liv kring sig?

Visst är det skönt att sitta och njuta i kasernen medan manskapet utanför utför striderna vid fronten. Särskilt nu när vi ständigt uppmanas att hålla avstånd från varandra, distansera oss och skydda oss från omvärlden. Minns dock att segern för dem är så mycket större och att vår bekvämlighet ofta är en större fiende än vad djävulen är. Vi har tusentals bortförklaringar till varför det andliga läget är som det är. Frågan kvarstår; Vill vi? Vill vi ha ett uppvaknande? Och i sådant fall på vilka grunder och för vem? Den enda människa som du kan förändra är dig själv. Tillsammans med Kristus kan det bli förvandling. Vill vi? Eller gör brandtal i stil med detta ditt hjärta än mer hårt, oböjbart och Kristusfientligt, eftersom du inte gjort några större felsteg under livet och inte behöver någon nåd i ditt liv? Förresten, är inte nåden främst till för de som är svaga och har misslyckats?

Dessutom är det så mycket som jag inte begriper i bibeln, den där gamla boken, skulle den vara aktuell nu? Vi behöver inte begripa allt som står skrivet, men vi behöver bli gripna av huvudpersonen och hans budskap till oss. Vad den klagande profeten skrev för tusentals år sedan är brännande aktuellt idag: Du Herre, övertalade mig och jag lät mig övertalas; du grep mig och blev mig övermäktig. Så har jag blivit ett ständigt åtlöje; var man bespottar mig. Ty så ofta jag talar, måste jag klaga; jag måste ropa över våld och förtryck, ty Herrens ord har blivit mig till smälek och hån beständigt. (Jer.20:7-8)

Vill vi låta luttringselden rena oss på nytt, ännu en gång? Att talet om synd och nåd får ljuda ut över landet, det finns frälsning hos det slaktade Lammet, för var och en som vill!

.