Tro eller otro

 "Och han kunde icke där göra någon kraftgärning, utom att han botade några få sjuka" (Mark.6:5)

Alla har vi säkert någon gång under livet brottats med frågor; men skall det här verkligen gå, är det möjligt, men hur i all sin da´r ska något sådant kunna ske. Olika vardagssituationer där otrosberg tornar upp och ställer sig i vägen för våra planer, projekt och visioner. Och då skyller vi lätt på att nu är djävulen vred och vill förstöra vad som är på gång. Men tänk om det inte handlar om honom utan vår egen inneboende otro. Vi resonerar så lätt; När jag tänker efter så är det kanske inte helt realistiskt i alla fall, vad skall den och den säga och tycka och tänk om det istället blir pannkaka av alltsammans och vi har skämt ut oss för tid och evighet. Och förresten vilka är vi, att vi skulle kunna åstadkomma något, vi har ju känt varann i tiotals år, att någon av oss skulle kunna utföra något stordåd, nej, någon måtta får det väl ändå va´.

I versen efter läser vi att Jesus förundrade sig över deras otro. Han förundrade sig. Och kunde inte utföra tecken och mirakel i någon större utsträckning. Märk, att detta handlar inte om onda andars inflytande utan om vår egen otro. Skulle Gud verkligen kunna verka genom oss? 

När de onda andarna mötte Jesus skriade de; Vad har du med oss att göra, du Guds Son? De trodde att han var Guds Son. Gör vi det? Tror vi på honom? Att Han har makt att förvandla? 

När vi t ex söker förbön för någon sjukdom uppsöker de flesta någon "storfräsare" och tror att de genom honom eller henne skall uppleva befrielse. Att fråga sin granne eller familjemedlem, nej, se det har vi ingen tro till. Men se Gud är inte beroende av ett särskilt utvalt redskap för att få fram sin vilja. Vill vi inte så går han vidare till nästa och näst och nästa. Säger alla nej blir han tvungen att använda den ogudaktige och vi förvånas över hans val. Men vi ville ju inte.

"En profet är icke föraktad utom i sin fädernestad och bland sina fränder och i sitt eget hus". Inte ens han kunde övervinna otron, detta dödens gift. Nämen, vår släkt har ju bott i dessa trakter i mer än trehundra år, vi känner alla och den är släkt med den och varje uppkomling bör hålla sig på mattan, vi har våra traditioner och så här har vi alltid gjort. Känns det igen? Och att så något i den myllan  kommer troligen att förkvävas ögonblickligen av otrons fåglar. Ändå uppmanas vi att så vid alla vatten.

Likväl heter det att om någon har tro som ett senapskorn skall han kunna säga till detta berg; Flytta dig och kasta dig i havet. Tro som ett senapskorn. Det är lätt att tänka att då frodas senapskornet i ett ståtligt, majestätiskt träd. Inte alls. Den lilla senapsbusken ser allt bra anskrämlig ut i jämförelse med våra ekar och björkar. Skall den där lilla busken kunna producera fram något? Den är då sannerligen ingenting att visa upp, det är bäst att vi planterar den i skymundan, bakom uthuset eller utanför tomten, långt ifrån vår välansade granhäck. 

Då Jesus talar om senapskornet menar han att tron, den är i första hand inte byggd på känslor som framkallats vid exempelvis "häftig lovsång", rofyllda seanser med tända ljus eller något i stil med att nu känner jag mig motiverad att tro, så länge det sker på mina villkor. Tron handlar mer om när allt annat ser hopplöst ut, då finns hjälpen hos Herren. Då får vi anropa honom om hjälp i rätt tid. Och överlåta oss själva till honom till dess han svarar.