Fortsätt till huvudinnehåll

Då det tog eld i brandchefen

 Vad har inte det personliga vittnesbördet betytt då det gäller själavinnandet. Att med egna ögon se människor möta Gud till frälsning, förvandling och upprättelse. Få människor har väl sett väckelse på nära håll och upplevt dess "sötma" som evangelisten Frank Mangs. På ort efter ort "öppnade han eld" med evangelium om den levande Frälsaren, inte minst Oslo drabbades av väckelse på 30-talet. Men det var inte i Oslo brandchefen fanns och vad var det för eld som tog tag i honom? Jag låter Mangs själv berätta. Han skriver:

"Den här händelsen började med att en järnhandlare, som var pingstvän, for till ett oxfordmöte och fick de ogudaktigas nöd lagd på sitt hjärta. Han reste naturligtvis inte dit i den avsikten, men så blev det i alla fall. I många år hade han varit en respektabel och varmhjärtad kristen, som bett Gud om väckelse i stad och församling, utan att tänka på att just han hade en bestämd uppgift att fylla i räddandet av förlorade människor. Men det var detta han fick syn på på oxfordmötet. Han såg att det var inte nog med att bara bedja om väckelse och vänta att Gud på något mystiskt sätt skulle gripa in och väcka de oomvända. Det gällde att i tro på Gud gripa verket an och göra någonting själv. Så for han hem och bad till Gud om ledning. 

Gud är mycket praktisk. Han visade järnhandlaren, att det fanns massor av människor, som praktiskt taget aldrig låter sin skugga falla över tröskeln till en gudstjänstlokal och som inte kunde vinnas för Gud på den vanliga vägen.

Varför inte bjuda hem dessa och vittna för dem om frälsningen? Kanske de kunde vinnas på det viset?

Sagt och gjort. Han kom överens med sin hustru om att de skulle anordna en enkel tebjudning en kväll och inbjuda en del mänskor, som de kände, och om vilka de visste, att de stod utanför all religiös påverkan. Han ringde på en efter en, och de tackade ja och kom. Somliga av nyfikenhet. För en tesupé för ogudaktiga människor hos en pingstvän var något absolut nytt i underhållningsväg. Kanske också en del kom drivna av en omedveten längtan efter Gud.

Järnhandlaren annonserade naturligtvis inte, att han så småningom ämnade omvända en del av stadens religiöst mest likgiltiga människor, även om han hade detta i åtanke. Nu gällde det bara att knyta kontakter.

När detta var klart, plockade han samman några kristna av rätt kaliber för att få hjälp med vittnesbörd och samtal, ty han begrep att han inte ensam kunde klara av det stora företaget. Och även de kom. 

Redan första mötet blev "succé". De kristna vittnade rakt på sak och utan omsvep om vad de upplevt av personlig frälsning. Utan att varken rodna eller blekna berättade de om synder, som de en gång suttit fast i, men blivit frälsta ifrån. Det var ett språk varje människa förstod.

Det där var intressant, och det tog. Där skapades en atmosfär av förtrolighet och gemenskap och det blev hemtrevligt för båda parterna. De oomvända kände igen sig, åtminstone i vittnesbörden om synden. Det var ju deras egna missgärningar som beskrevs i de troende kamraternas öppna och ärliga vittnesbörd. Och de verkade inte alls som fariseér.

Så skildes man den kvällen - tacksam till järnhandlaren, som hade kommit på denna strålande idé. Även järnhandlaren och hans fru var tacksamma - till Gud, för att han hade bruk för både dem och deras hem.

Men i stan blev det ett stilla mummel om dessa underliga möten. Man började inte mötena med bön, och inte läste man Guds Ord. Man sjöng inte ens någon sång, varken ur Segertoner eller Missionsförbundets sångbok. Det var bara vittnesbörd. Och så hade man en stilla stund, då man bara satt och teg. Somliga skrev upp vad som kom för dem och trodde det var Gud som talade. Det var konstigt. Det var visserligen bra att järnhandlaren blivit så intresserad för de oomvändas frälsning, men - det skedde inte inom församlingen och gick inte efter gamla noter, så ---

Mötena hade pågått några veckor, när jag en dag träffade järnhandlaren. På ryktesvägen hade jag hört om mötena i hans hem och förde saken på tal: - Hur går det med mötena hemma hos dig? Håller du på än? Vi kom överens om att jag skulle vara med en lördagskväll. 

Det var med en blandning av nyfikenhet och helig iver jag stegade iväg till järnhandlarens hem på lördagskvällen. Honom personligen kände jag ganska väl och några stycken av de troende vännerna som skulle hjälpa till med vittnesbörden. Resten av sällskapet var obekant.

Aftonen gick i den vanliga stilen. Vi började med en stund av fri och kamratlig samvaro vid tebordet. De flesta duade varandra. Och de som ännu inte hunnit så långt i gemenskapen önskade att så snart som möjligt få tillfälle att dränka titeln i tekoppen.

När teet var slut tog vittnesbörden vid. Värden började. Fritt och ledigt berättade han om vårt sammanträffande. Sedan minns jag inte så noga vilka som talade och vad de sa. Men jag kommer ihåg att en av de sista som talade var brandchefen i stan. Han stod med militärisk hållning i ena hörnet och talade med korta, kärva satser: - Det här som ni har talat om i kväll har inte jag upplevt. Jo, synden har jag upplevt, men inte frälsningen. Att någonting har skett med mig, det vet jag. Men jag är inte en verklig kristen. Tillbaka till mitt gamla liv kan jag inte gå. Det är alltför brokigt och alltför mörkt. Den vägen är stängd. Men jag har att gå en lång, lång väg och får kämpa mycket, innan jag kommer till detta som heter syndernas förlåtelse och får visshet om frälsningen. Om jag någonsin kommer dit. Men jag vil i alla fall ärligt försöka.

Så satte han sig. Det var första gången jag hörde honom säga något offentligt. Ja, det var förresten första gången våra vägar korsades, trots att vi bodde i samma stad. Och jag tyckte synd om honom, för jag märkte, att han ännu inte fått syn på evangeliet. Han såg bara sin synd. Detta var ju en bra början, men det var inte nog.

När vi en stund senare satte på oss ytterkläderna i tamburen, passade jag på och drog brandchefen in i ett angränsande rum: - Kan du komma med mig till Norrköping i morgon? Jag skall dit och predika på förmiddagen och jag vore väldigt glad om du kunde komma med? - Tack, ska du ha, det vore roligt! Jag skall se om jag kan bli fri från tjänsten några timmar. - Låt mig i så fall få veta detta senast klockan nio i morgon. Kommer du med så tar jag bilen, i annat fall tar jag tåg. Och det går vid halv tio tiden. 

Strax före klockan nio på söndagsmorgonen ringde telefonen. Det var brandchefen: - Jag kommer. Var och när ska vi träffas? - Jag kommer och hämtar dig om en halvtimme.

Under den halvtimmen ringde jag upp min kollega i Norrköping, som bjudit mig på kaffe efter mötet i Immanuelskyrkan: - Jag vill bara tala om för dig, att jag har en sökande syndare med mig idag. Han är på väg att bli en kristen men ännu inte född av Gud. Du får bjuda honom på kyrkkaffe också. Och så får du hjälpa mig att ge honom en lämplig stöt nu och då under resonemanget. Jag vill att du är beredd.. Han lovade att göra sitt bästa.

När vi strax efter kl halv tio satt oss i bilen, tänkte brandchefen börja berätta om sitt liv. - Det är bäst att du redan från början vet vem jag är, så har du lättare att ge mig rätt behandling. - Nej, spara det istället tills vi är på hemväg. Nu är det bättre att jag inget vet. Jag skall predika om en stund och ifall jag under predikan råkar ge dig en fullträff så är det bäst, att jag inte alls har reda på detaljerna ur ditt liv.

Texten för den söndagen handlade om Sackeus från Jeriko. Och jag har aldrig i mitt liv sett att Sackeus var en så ultramodern världsman, som jag såg den dagen. Han kunde ju ha varit svensk och bott i en sörmländsk småstad 1940. Och jag kunde inte förhindra tanken att nu och då löpa till brandchefen, som satt nere i salen.

Även han tänkte: - Det var bra att jag ingenting sa, ty det här börjar osa svavel. Men det är nästan fräckt att först bjuda mig på en biltur och sedan måla ut mitt liv i så skarpa färger. Och det offentligt t o m. 

Det var inte alls brandchefen jag målade. Jag målade Sackeus. Men det är inte så förfärligt stor skillnad mellan en syndare i Palestina på 30-talet och en syndare i Sverige på 1940-talet. Därför passade bilden.

Kyrkkaffet blev en fortsättning av mötet i kyrkan. Och när vi igen satte oss i bilen började han berätta - öppet och rakt på sak om hela sitt liv. Det var ingenting som chockerade mig. När han var färdig med sin berättelse, såg han på mig med stora, spörjande ögon och sa: - Sådan ser jag ut. Nu känner du mig och nu får du göra vad du vill; öppna bildörren och köra ut mig eller också hitta på något annat.

Jag kände ett intensivt behov av gudomlig hjälp. Jag måste få hjälp att säga de rätta orden. Ge honom det gamla evangeliet i lagom stora portioner och började berätta om att himlens Gud en gång hade sett en hel värld i samma situation som brandchefen befann sig i just nu. Hela släktet var konstruerat på samma sätt som han, med samma drifter och böjelser, samma synd, samma skuld och samma behov av Gud. 

Men just för sådana människor hade himlens Gud givit sin enfödde Son, det största tänkbara offret. Och Jesus Kristus kom, blev en av oss, tog på sig vår synd och gick upp till Golgata och dog för vår frälsning. 

- Frälsningen är beredd för varenda en, sa jag, och vi får ta emot den som en fri gåva. Men för att få uppleva frälsning måste syndaren ta några mycket bestämda steg. 

- Det första är att han ärligt bekänner sina synder. Och det har du redan gjort. Du har bekänt dem inför Gud och du har idag bekänt dem inför mig. Den saken är alltså klar. 

- Nästa steg är att du på fullt allvar vill vända dig ifrån din synd. Och det vet jag också att du vill.  För du sade igår att du inte kan fortsätta med ditt gamla liv. Gud har börjat sitt verk med dig och det har du orsak att tacka honom för.

- Nu har du försökt förbättra dig själv, men det går dåligt. Och du kommer aldrig att lyckas. Du får i stället överlämna dig till Jesus, just sådan du är. Du får lita och tro på honom. Och han är med oss här i bilen idag.

- Sedan har du inget annat att göra än att träda fram inför dina medmänniskor och bekänna Kristus. Du behöver inte gå ut på gator och torg och tala om att du blivit underbart frälst, ty det är inte frälsningen du skall bekänna, utan Kristus.

Mannen vid min sida avbröt mig: - Om det är sant, då finns det hopp också för mig. - Ja, visst finns det hopp om du bara vill låta Gud behandla dig som han vill. Det är sant vad Jesus säger " allt vad min Fader ger mig, det kommer till mig; och den som kommer till mig, honom skall jag sannerligen inte kasta ut". Och det är också sant "åt alla dem som tog emot honom, gav han makt att bli Guds barn".

Då ryckte det till i brandchefen. Det var precis som han hade fått en elektrisk stöt. Han slog ihop sina kraftiga händer och utropade: - Tack käre Gud! Nu går jag hem och kryper ned på mina knän. Det har jag aldrig gjort förr. Jag höll på att komma av mig. Det gick nästan som när Petrus predikade hos Kornelius; Gud grep in, innan Petrus var färdig med sin predikan.

Det brukar ju vara vanligt i modern väckelseteknik, att man ska be till Gud tillsammans med den frälsningssökande syndaren i det avgörande ögonblicket. Den här gången glömde jag det. Jag bad i hjärtat men inte högt utan sjöng istället:

"Från Frälsaren på korsets stam Ljus faller på min dräkt. Då träda syndens fläckar fram, Jag blir med rövarn släkt. Men han som var mot rövarn god Han tvår mig snövit i sitt blod Så helt förlåter Gud Så helt förlåter Gud.

Min synd låg mellan mig och Gud Så hög som bergets kam. Den hindrade mitt böneljud Att nå till tronen fram. Då kastad blev bakom hans rygg All synden min och jag är trygg. Så helt förlåter Gud Så helt förlåter Gud."

Det var en vacker vinterdag. Och medan motorn spann sitt stilla ackompanjemang till sången bröt evighetens värmande ljus in i ett människohjärta, som hållit på att förgås av mörker och kyla. När min enkla sång var slut, hörde jag bara ett mycket lugnt: - Tack ska du ha, det där gjorde gott.

Måndag morgon skulle en av mina gamla vänner gå och hälsa på en brandman som låg sjuk. Han hade ingen aning om vad som skett i bilen dagen innan och höll därför nästan på att tappa fattningen, när han kom in i brandmannens hem och fann brandchefen på knä vid bädden i brinnande bön för den sjuke mannens frälsning."

Så kan det gå till när Guds Ande är å färde. Genom järnhandlarens initiativ kom brandchefen småningom till tro. Och det koncept han använde, säg, är inte det också gångbart idag?




Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Innan ditt rike blev kartlagt

Innan ditt rike blev kartlagt  av Nils Ferlin Det var bara tokar och dårar som lyssnade till dig först. Det var slavar och skökor och ogärningsmän men då var ditt rike störst Det var bara enkla själar Och själar på undantag. Sen byggdes det tabernakel och kyrkor av alla de slag Och påvar kom det och präster som tvistade om vart ord Du fällt på din korta vandring på denna bullrande jord Men tokar var det och dårar Som lyssnade till dig först. Det var innan ditt rike blev kartlagt och då var ditt rike störst. En dikt som verkligen förklarar kristendomens begynnelse och tidiga utveckling. Jag vet inte om Ferlin hade någon personlig tro på Jesus Kristus, men beskriva hur det började och hur det blev, det kunde han.

En dikt

 Vill ikväll dela med mig en dikt som jag själv har skrivit, någon gång för ett antal år sedan. Den uppmanar var och en att använda den gåva som du har fått av Gud.  Uppmaning till tjänst i Guds rike Skriv, skrivare, skriv! Med pennan danad i Mästarens hand! Vass som en spjutspets vars mål Är att bringa syndare ur dödens band Skriv, skrivare skriv om Mästaren som för dig till himlens ljusa syndfria land. Musiker, spelman, spela! Med toner från himmelrik Silvertrumpeter tuta Harpa, rörklockor giva musik. Spela så syndare väckas från grav och död och lik. Musiker, spelman, spela! Spela ned Guds välsignelser med musik som sköld och svärd! Målare, konstnär måla! Med färger doppade i blod Måla Kristus så han lyser Klart som enda räddning för fallen jord Målare, konstnär, måla! Med penseln och stafli Bilden av Frälsaren god Måla Kristus-fotografi! Krigare, stridsman, strid! Lyft upp baneret, ladda vapnet Gjut mod in i krigarled. Det råder ej vapenvila, Sänk ej frälsningsfanan ned. Krigare, s

Ny bok: De svarade JA på kallelsen

Min nya bok De svarade JA på kallelsen finns nu att förbeställa från Midnattsropet Förlag.  https://midnattsropet.se/produkt/de-svarade-ja-pa-kallelsen/  Från bokens baksida:  Följ med på en spännande tidsresa och möt 24 gudsmän och kvinnor som tjänade Gud på olika områden och platser under arton och nittonhundratalet.  Fattigdom, lidande och förföljelse hindrade inte dem att fullfölja sin kallelse. Denna bok vill förmedla hopp till efterföljare i vår nu så oroliga tid!