Fortsätt till huvudinnehåll

Träd eller blomkruka?

 Vi talar ibland om att växa till i tron. Och det är helt naturligt att det bör vara så. Den som vandrat tillsammans med Herren under en lång tid borde väl ha vuxit till i mognad i hans sällskap. Men möter vi inte alltför sällan dem som verkligen vuxit till och som blommar ut i sitt trosliv?

De gamla kämparna var ofta DU med Gud. De ägde en levande relation med honom. En av dem var predikanten och författaren Sven Lidman som hade ett förr - och ett nu. Tidigare levde han ett liv i syndig njutning, men var en ärlig sökare efter de eviga värdena. Hans liv hade slagits i spillror med skilsmässa och hemlöshet som följd. Under sin sökningstid var han djupt deprimerad där han tillfälligtvis bodde hos sin mor och i nattens ångest grälade han i raseri med denne Gud, på vilkens existens han alltmer började tvivla, - han knöt sin näve mot taket och talade till den Osynlige: "Om du finns så skall du i morgon skänka mig en våning som bevis på att jag handlat rätt. Finns du Gud så har jag en våning i morgon. Eljest finns du inte - och då vet jag att jag offrat och ödelagt mitt liv, mig själv, min tillvaro - för den narraktigaste och tommaste inbillning."

Klockan sju morgonen därpå ringde hans gamla f.d. kokerska om en våning på tre rum, jungfrukammare och kök på Kammakaregatan, där hon stod först i en kö av sjuttio hyressökande. När han vid åttatiden på morgonen rusade genom de tre rummen hade en oerhörd röst talat i hans hjärta med outsäglig visshet: Här bor Gud. Innan kl ett på dagen var kontraktet med värden påskrivet och fyra månaders förskottshyra betald. Några dagar senare hade han flyttat in i den nya bostaden med sina gamla möbler och många böcker - beredd att möta Gud. Fast först följde en lång dust med hans gamle herre, djävulen, innan han blev frälst några månader senare. 

Vilken fantastisk Gud vi har. Han bönhörde honom. Många av oss fromma skulle nog knappast våga nalkas den helige på det sätt Sven gjorde. Och skulle vi göra det är det inte säkert att vi skulle erkänna det för andra. Men nu skyndar vi raskt vidare mot dagens betraktelse där broder Lidman skriver följande:

" Jesus säger: "Så är det med Guds rike som när en man sår säd i jorden; och han sover och han vaknar, och nätter och dagar gå, och säden skjuter upp och växer i höjden, han vet själv inte hur." (Mark.4:26)

I vår naturliga tillvaro är allt präglat av vissnande, avtagande, döende. I andens värld råder ett rakt motsatt förhållande. Jag tänkte, när detta bibelord blev riktigt levande för mitt eget hjärta, att här röra vi vid en av de andliga hemligheterna i Guds värld; växandets hemlighet.

"Han vet själv inte hur."

Två villkor, två förutsättningar fordras för ett liv i Gud. Det ena är, att människohjärtat öppnar sig helt för sin Herre. Det andra är Guds ords sådd, Jesu Kristi sådd, Jesu Kristi växt i det människohjärta, som öppnat sig för Honom. Hjärtat och Jesus, jorden och säden. Tänk hur underbart, att en liten människovarelse verkligen kan öppna sig och får öppna sig  och vill öppna sig för att mottaga denna underbara gåva, som är Guds Son, Jesus Kristus, levande i hennes hjärta. Och har Han kommit in i människohjärtat, har också det stora undret skett. Det är omöjligt att ge uttryck åt vad detta innebär och betyder. Ord är för fattiga, människotankar så oändligt svaga.

När jag var liten pojke, hade vi en stor trädgård i staden, där vi bodde. Jag hade ett eget trädgårdsland. I det landet fick jag så och sätta vad jag ville. Jag minns, hur jag fick frön, och hur jag sådde dem den ena dagen. Knappt hade jag hunnit vakna morgonen därpå och fått på mig kläderna, förrän jag for ut som ett skott till mitt land för att se om det vuxit något.. Jag tog upp mina frön och tittade på dem. De var alldeles oförändrade. Stor var min smärta, att ingen förändring skett under natten. Jag tror att även vi kristna är lika oförståndiga och barnsliga i vårt förhållande till och i vår uppfattning av det andliga livets växt. Vi vill ögonblickligen krafsa i oss själva eller andra för att se efter om det blivit något resultat. "Vad fick vi för resultat av det här mötet - den här konferensen - det här samtalet?" Krafs, krafs, krafs. Men Guds ord säger: "Så är det med Guds rike, som när en man sår säd i jorden. Han sover och han vaknar och nätter och dagar gå, och säden skjuter upp och växer i höjden, han vet själv inte hur."

Jag satt och tittade på plattformens blomkrukor, medan vi sjöng och tänkte; hur viktigt är det inte, att hela vårt hjärta blir till en enda åkerjord, i vilken Guds säd sås, så att vi inte ta ut ett stycke av vårt hjärta och göra det till en liten kruka och säga: - Det här området i mitt hjärta skall vara ägnat åt Herren. Sedan finns det andra områden i hjärtat som skall ägnas åt andra saker. Jag har mina affärer, jag har mina bekymmer, jag har mina åsikter, jag har det och det, men det här skall vara ägnat åt Herren. Här skall det få växa.

Förutsättningen för att Jesus Kristus skall växa i ett hjärta är, att hela hjärtat blir utlämnat åt Honom, att hela hjärtat blir en åkerjord åt Herren. Då sår Han. Men ofta veta vi inte när det är Han sår. Huvudsaken är, att vi helt lämnat ut våra hjärtan åt Herren som en åkerjord för Hans räkning. Då kan vi vara övertygade om, att Herren begagnar den och sår i den. Du kan vara säker på att det finns inte ett enda heluppgivet hjärta, som inte Han är beredd att ta hand om och göra fruktbärande för sina avsikter. Han är inte en så dålig hushållare, att Han skulle säga: "Den här hjärteåkern får ligga som den ligger - den har jag inte tid att beså."

Nej, det är tvärtom. Lämna vi våra hjärtan helt åt Herren, kan vi vara övertygade om att Han sår fortast möjligt. Men han kommer aldrig och sår i en blomkruka. Du kan plantera så mycket som helst i egen kraft i din lilla blomkruka: goda gärningar - fromma talesätt - vackra stämningar - ljuva känslor. Det finns oerhört mycket, som en människa kan plantera i en sådan där liten kruka. Och det växer till en tid. Människor, som gå förbi och se krukan säga: "O, vilken underbart vacker krukväxt! Det måtte vara en underbart kristen, som har så mycket blad och blommor!"

Men den andlige ser genast: det är en kruka - och en krukväxt - litet isolerad jord, ryckt ur sitt sammanhang - en liten bit av ett hjärta, som är taget undan och ägnat Herren, medan allt det andra är besått med helt annan säd och ägnat helt andra skördeherrar. Men lämna vi hjärtat helt åt Gud, så att det får bliva en Herrens åker, sår Han, och vi behöva varken oroa oss för resultatet eller för skörden. Nej, vi få vila i det hemlighetsfulla växandets eviga salighet. Tänk, mina vänner, att växa, att oavlåtligt växa!

Vad är eljest livet? Att avtaga, att torka, att vissna, att förvittra, att dö. Men livet i Guds värld är att växa - växa uppåt, inåt, utåt - ett allsidigt växande på höjden och på djupet och på bredden. Sådant är det andliga livet i Gud och med Gud.

Jag såg en gång ett träd i Guds Andes belysning. Det var ett stort träd. Det finns hundra och tusen av dess likar på vår jord. Och du och jag ha sett dess likar hundra och tusen gånger. Men den gången stannade Guds Ande och lyste över trädet. Jag bara stod och tittade på det. Det var en uppenbarelse. Det var, som om jag aldrig sett ett träd förr. Jag såg i ett ögonblick in i en stor hemlighet i Guds rike.

I själva verket var det ju ett träd som alla andra träd - ett stort grönt, väldigt träd med många grenar och blad. Men nu såg jag och upplevde det så här: Det är blad runt om. Det är grenar runt om. Här finns ingen baksida. Här finns ingen avigsida. Var jag tittar och hur jag tittar, är det överallt lika grönt, sträcka sig grenar åt alla håll. Sådan är Guds helige Andes kraft i en människosjäl, i ett människoliv: verkande runt om - allsidigt - i varje detalj närvarande med full kraft.

De gamla folksagorna berätta om huldrorna. De var väldigt fagra och sköna att se på. De förledde och bedårade mången ung herde, så att han försvann in i skogen med trollet och blev borta. Men hemligheten med dem var, att de bara framifrån var lika människor. Fick någon se huldran bakifrån, såg han, att hon var tom och ihålig och man förstod, att det var ett spökväsen. Det är likadant i Guds värld. Man måste kunna gå runt om varje kristen. Jag tänkte på trädet, som jag stod och tittade på. Hur allsidigt hade det inte vuxit. Jag såg en sak, som jag aldrig sett eller tänkt över förr, att i varje litet blad på detta väldiga träd fanns lika mycket av trädets saft och kraft. Trädets väsen och växtkraft var lika närvarande överallt. Det var inte somliga blad som var särskilt gröna och andra, som var särskilt klena och dåliga - som vi se på krukväxten här - utan alla bladen var lika friskt gröna. Livets kraft och saft var allsidigt fördelade i detta träd.

Det bör vara alldeles på samma sätt med dig och mig som kristna. I varje ord, i varje gärning, i varje detalj i vårt liv skall alldeles som i bladen på detta träd Guds levande andes kraft vara närvarande.

"Men välsignad är den man, som förtröstar på Herren, den som har Herren till sin förtröstan. Han är lik ett träd, som är planterat vid vatten och som sträcker ut sina rötter till bäcken; ty om än hetta kommer, så förskräcks det icke, utan bevarar sina löv grönskande; och om ett torrt år kommer, så sörjer det icke och upphör ej heller att bära frukt." (Jer.17:7-8)

Den här krukväxten är inte planterad vid någon vattubäck. Och får den inte vatten utifrån - det måste den få varje dag - tar det mycket fort slut med hela härligheten. Det är något helt annat med en kristens liv, med livet i Guds värld. Du ger bort blommor på namnsdagen och födelsedagen - och så är blomman borta. Den är i högsta grad ett människoverk. Men av ett träd, som växer och bär frukt, kan du bara ge bort frukten. Trädet står kvar och blommar och bär ny frukt. Ett människoverk är begränsat, ett Guds verk är evigt.

Den här stackars växten - hur väl den än skötes - kan växa endast till en viss gräns, och sedan hejdar blomkrukan dess vidare utveckling. Rötterna börjar pressa varandra och förtvina. Den orkar inte blomma längre. Men i Guds oändlighets kärleksvärld, där växa plantans rötter vidare och vidare, djupare och djupare. Det finns ingen begränsning vare sig nedåt eller uppåt. Kronan får växa uppåt mot himlen, medan rötterna söka sig djupare nedåt, mot Guds källor i djupen.

Det kan helt plötsligt bli en het och torr sommar i våra liv, het, torr och plågsam. Vi kan tycka, att allt är outhärdligt svårt. Hela vår varelse våndas, nerver pinas, muskler lida, benen i vår kropp försmäkta. Men det av Gud planterade livsträdet i vårt hjärta torkar inte och bränns inte av någon sommarglöd. Nej, det fortsätter oavlåtligt att växa. Du känner dig kanske trött, utsliten, förpinad, men gudsträdet växer i ditt hjärta oberoende av dina känslor och dina förhållanden, därför att det är ett Guds träd, sprunget ur ett frö, sått i ett heluppgivet hjärtas jord.

"Korsträdet har sina rötter i jorden, men det har sin krona i himlen," sägs det i en av Nya Testamentets apokryfiska skrifter. Den sanningen gäller också det av Jesus planterade livsträdet i ett heluppgivet människohjärta."

I denna sena tid vi nu lever i behöver vi "träd" mer än "blomkrukor". Som inte blåser omkull av tidens stormar. Fast rotade i Guds åkerteg.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Innan ditt rike blev kartlagt

Innan ditt rike blev kartlagt  av Nils Ferlin Det var bara tokar och dårar som lyssnade till dig först. Det var slavar och skökor och ogärningsmän men då var ditt rike störst Det var bara enkla själar Och själar på undantag. Sen byggdes det tabernakel och kyrkor av alla de slag Och påvar kom det och präster som tvistade om vart ord Du fällt på din korta vandring på denna bullrande jord Men tokar var det och dårar Som lyssnade till dig först. Det var innan ditt rike blev kartlagt och då var ditt rike störst. En dikt som verkligen förklarar kristendomens begynnelse och tidiga utveckling. Jag vet inte om Ferlin hade någon personlig tro på Jesus Kristus, men beskriva hur det började och hur det blev, det kunde han.

En dikt

 Vill ikväll dela med mig en dikt som jag själv har skrivit, någon gång för ett antal år sedan. Den uppmanar var och en att använda den gåva som du har fått av Gud.  Uppmaning till tjänst i Guds rike Skriv, skrivare, skriv! Med pennan danad i Mästarens hand! Vass som en spjutspets vars mål Är att bringa syndare ur dödens band Skriv, skrivare skriv om Mästaren som för dig till himlens ljusa syndfria land. Musiker, spelman, spela! Med toner från himmelrik Silvertrumpeter tuta Harpa, rörklockor giva musik. Spela så syndare väckas från grav och död och lik. Musiker, spelman, spela! Spela ned Guds välsignelser med musik som sköld och svärd! Målare, konstnär måla! Med färger doppade i blod Måla Kristus så han lyser Klart som enda räddning för fallen jord Målare, konstnär, måla! Med penseln och stafli Bilden av Frälsaren god Måla Kristus-fotografi! Krigare, stridsman, strid! Lyft upp baneret, ladda vapnet Gjut mod in i krigarled. Det råder ej vapenvila, Sänk ej frälsningsfanan ned. Krigare, s

Ny bok: De svarade JA på kallelsen

Min nya bok De svarade JA på kallelsen finns nu att förbeställa från Midnattsropet Förlag.  https://midnattsropet.se/produkt/de-svarade-ja-pa-kallelsen/  Från bokens baksida:  Följ med på en spännande tidsresa och möt 24 gudsmän och kvinnor som tjänade Gud på olika områden och platser under arton och nittonhundratalet.  Fattigdom, lidande och förföljelse hindrade inte dem att fullfölja sin kallelse. Denna bok vill förmedla hopp till efterföljare i vår nu så oroliga tid!