Ett nådehjon

 "Ty av nåden är ni frälsta genom tro - och icke av er själva, Guds gåva är det - " (Ef.2:8)

Ett nådehjon, har du någonsin stött på det begreppet förr? Fattighjon, klarnar det nu något. Vi talar aldrig om fattighjon längre, trots att de fortfarande finns runt omkring oss. Det har alltid funnits människor som fått sin försörjning på annat sätt än genom eget arbete, som inte klarat av att i sin egen kraft försörja sig och sköta sin egen ekonomi. Som inte ansetts duga någonting till, ej heller att satsa på eller tro på.  Människor som levt i samhällets utmarker och aldrig "blivit något av".

Jag tackar Gud varje gång jag hör om människor som ställt sig i barmhärtighetens tjänst. Vanligtvis hyllar vi de stora, de duktiga, de, vilka genom någon prestation gjort sig berömda och föremål för mänsklig dyrkan och uppvaktning. De som förtjänas av att upphöjas, äras eller belönas. Sådan är människan och den värld vi själva skapat. Och visst, arbetaren är värd sin lön. Men vad skall vi då göra med alla de andra, de som inte blev vinnare eller de som genom olika omständigheter drabbas av livets orättvisor? 

Fattigdomen är ett gissel för många och nästan som en förbannelse för andra. Ändå inleder Jesus sin världsberömda bergspredikan genom att tala om vad som är saligt, lyckligt och det med helt andra referenser och ramar än de som vi själva skulle tänka oss. Vilka är de som är lyckliga? Jo, de fattiga, de sörjande, de hungriga, de barmhärtiga, de renhjärtade, de fridsamma och de som lida. Det är egenskaper som går helt tvärs emot vad många anser vara ett recept på framgång här i livet. Och skulle ett politiskt parti eller en religiös organisation driva sin agenda fullt ut i dessa frågor osar det hett bland allmogen vars ideal inte överensstämmer med folkviljan, vi vill ju vara så duktiga, klanderfria och märkvärdiga.

När Jesus vandrade härnere kom han ständigt i konflikt med de religiösa och högandliga, de som nästan bodde i templet och som kunde lagen. Däremot hade han ingång hos de människor som inte blivit något och som drabbats av förluster, besvikelser och motgångar. Och så har det alltid varit. Guds församling har bestått av benådade syndare som insett att jag klarar mig inte själv, någon måste hjälpa mig och då de sträckt ut sin hand i tro till sin Frälsare har han fattat den och tagit hand om henne. Ära, Halleluja! 

Ett nådehjon som lever i tron, skrämmer han dig? Eller lockas du efter att få erfara något som inte kan förklaras utan endast erfaras, att bli fullkomligt benådad av himmelens Gud. 

En som levde i denna trons enfald var Jon Svensson allmänt kallad "Himlaprinsen". Han levde i tät gemenskap med Gud och vandrade runt i mellan- Sverige under artonhundratalets tidigare del, ivrigt evangeliserande och ägde en tacksamhet för frälsningens verklighet. Det berättas att han en gång passerade en lantman som satt bakom hästen och plöjde. Under tiden sjöng han en psalmvers: "Min högsta skatt o Jesus kär, du värdes mig benåda. Jag svedan av de synder bär, som vid mitt hjärta låda..." Det skar till i Jons hjärta då han hörde lantmannen sjunga så. Levernet stämde inte alls överens med psalmen. En snåljåp och en girigbuk - var det inte så han uppfattades ibland. Jon tog mod till sig, gick fram till lantmannen och frågade: "Vad gör du? Antingen skall du tiga eller sjunga sanning." Lantmannen undrade förvånad: "Är det inte sant vad som står i psalmboken?". Jon svarade:" Jo, men inte för dig, utan skall du sjunga, så att det blir sanning för dig, sjung så här: "Min högsta skatt är jord och skog och hjärtat fäst vid häst och plog och plöjt och röjt det skall jag ha men kropp och själ får satan ta." 

O, dessa heliga, saliga original, en människotyp som det blir färre och färre utav. Som vågade vara ärliga inför både Gud och sina medmänniskor. Himlaprinsen och lanthandlaren kom efter ett tag i samspråk om andliga ting med gott resultat som följd om jag förstått det rätt. 

Tänk att vara benådad inför himmelens Gud genom tron på honom som han har sänt, nämligen Jesus Kristus. Att vara ett nådehjon i hans rike. Frälst, inte på grund av att jag är så duktig, utan för att Jesus blivit min rättfärdighet genom tron på honom och få känna och veta, jag är ditt barn, du är min Far, o salighetens gåta!

Ej någon egen värdighet, ej någon egen kraft. Blott hemmagjord rättfärdighet är allt vad själv jag haft.

Ej någon egen karaktär jag har att lita på. Jag vet dock att min Jesus kär han hjälper mig ändå

Jag är ett nådehjon, som lever här i tron. Jag lever på nåd, jag lever i tron, ja, jag är ett nådehjon.