En dikt av den kontroversiella författaren Carl Jonas Love Almqvist tänker jag våga mig på att införa. Det är säkerligen omdiskuterat hur hans trosåskådning såg ut, men i följande rader tycker jag mig ändå skönja att det fanns en tro som bar honom under hans stormiga liv.
"Nu, Fader i himmelen, vill jag säga ett ord till dig. Jag talar öppenhjärtligt och fritt, såsom vi också höra till samma familj, och Du är en, som förbarmar sig. Jag skall därför säga Dig vad som jag ämnar att göra: jag vill sjunga och måla för mig ensam och allen, helt tyst och stilla, och aldrig göra den ringaste varelsen i världen det minsta illa.
Dig älskar jag, o min himmelske store Fader! Om du vill tro mig i dessa mina enfaldiga rader. Och jag älskar ävenså din stackars Son, och alla dina andra söner, vad än man i världen dem allt må kalla. Din Ande älskar jag ock i ord och gärning; när almar och lindar susa, så hör jag din Ande också, likasom då höga vattufall brusa. -
Med blommor har Du och din Ande överstrött åt mig min stråt, och med tistlar även, vilka med rosorna följas åt. Röda rosor, och vita, och blå, o levande Gud! och blad så gröna. Hur har du ej smyckat för mig min äng? och gjort mina hagar sköna? För min del är jag själv blott ett för foder mejat och avslaget hö; och därför nu - när helst du tycker, o min gode Fader! så vill jag dö."
Dikten hämtad ur samlingen, Så sjöng jag Seseman.
Kommentarer
Skicka en kommentar