Bönen och ordet

 Vi talar ofta om bönen. Bönens betydelse, bönens makt och klagar ibland på att det är så få som är intresserade av att samlas för att bedja tillsammans. Ändå ser vi många gånger så lite resultat, bönen verkar mest vara någon form av "religiös ritual", kraftlös och nästan endast ett "måste för att behaga Gud".

Jag tror att många av oss har varit med på bönemöten av dessa skilda slag som jag nu kommer att nämna om. 

Ett möte där Herren själv är närvarande, laddad atmosfär och välsignelserna mer eller mindre strömmar ner från himlen, det är nästan som att vrida på en kran och bli nyduschad på nytt. I den lustgården vill vi vara nästan hur länge som helst och verkligen "gosafröjdas" med Herren själv.

Den andra gången har vi säkert varit med om möten där allt varit fullständigt stängt, tillbommat och vi skulle helst av allt velat springa ut på en gång men känner oss tvungna att stanna kvar kanske av pliktkänsla eller "vad skall de andra säga om jag lämnar mötet nu". Tråkighet är endast förnamnet och uppgivenhet dess efternamn och rätta adelsmärke.

Du som vandrat med Herren en längre tid lär nog känna igen dig, åtminstone i någon mån. Hur torrt och tråkigt det än kan vara återstår frågan, skall vi ge upp eller skall vi fortsätta söka Honom. Vågar vårt fältrop i fortsättningen vara; "Jag släpper dig inte, förrän du välsignar mig".

Längtar vi efter att vara i ordet och bönen? Inte endast någon gång då och då när jag liksom "känner för det" och är upprymd och "extra salig". Att gå till bönekammaren då jag helst av allt skulle vilja göra något annat. Försaka mina intressen för att istället vara "up to date" i gemenskap med Världsförsonaren!

Låt oss föreställa oss att du spelar i en orkester eller att du rent av skall spela ett solonummer på ditt instrument. Tar du inte då god tid på dig att stämma ditt instrument och se till att det är samstämt med de övriga? Eller tänker du att det där med att stämma instrumentet är inte så viktigt, det ordnar sig nog, jag hinner förresten inte, jag har så mycket viktigare för mig. Och så blir framförandet ett stort fiasko.

Jag kan inte nog betona vikten av det enskilda andaktslivet. Du kan inte leva i varaktig seger om du nonchalerar att umgås med Herren i ordet och bönen. Du riskerar att ditt andliga liv blir ett enda stort fiasko. Nu tar du väl ändå i "alldeles väldeliga". Min enkla önskan är att du skall vilja välja Jesus och efterföljelsen istället för världen och dess utbud. Att förstå hur viktig den dagliga umgängelsen är - för dig!

Han sade: Jag är för ung, för menlös i tanken och växten. Då föll Guds Ande tvingande tung på hans själ och dikterade texten.

Han sade: Jag är för svag, en krympling och lytt i din kyrka. Då stod i hjärtat en bjudande lag och ropade: Gud är din styrka.

Han sade: Mästare kär, jag duger ju ingenting till... Skrymtare, säg som det verkligen är, säg att du inte vill!

Jag ville inte som Du, jag ville ha lättjans dagar. Herre, tag mig, tänd mig nu och sänd mig varthelst Du behagar!