Så här inför det nya året vill jag citera Sven Lidman som vid årsskiftet 1938/1939 framförde en nyårshälsning. Då som nu var det oroligt i världen. Han skriver:
" Jag har en känsla inför just detta årsskifte, att jag på något hemlighetsfullt sätt står mycket nära en brant eller ett bråddjup. Människan lever ju alltid vid sidan av en brant eller ett bråddjup. Men det finns tider i mänsklighetens historia, då den inte bara lever vid sidan av detta. Nej, det har funnits tider i folkens historia, då mänskligheten mest liknat en väldig flod, som maktlöst strömmar mot ett djup, där den skall störta ned i väldiga, okända djup.
I de tiderna och ögonblicken finns inte längre någon motståndskraft hos folken. Alla de människor, som så nära fallets ögonblick kommit med i den floden, ryckas motståndslöst med i den floden och kastas utför branten. Alla människors hjärtan är i de ödestiderna lika osäkra, lika hjälplösa, lika ångestfyllda. Vi är allesammans instängda i ett fartyg, vars skeppare, styrman och besättning flytt.
Vi är alla på en stor flod, som motståndslöst störtar framåt mot ett stort fall.
Jag tror mänskligheten knappast någonsin borde haft ett så djupt behov av levande frälsning och levande kristendom, som just i dessa stunder och dagar. Samtidigt har jag känslan av att vi i så ohyggligt hög grad sakna just detta, som skulle giva seger, kraft och förlossning.
Sådan är situationen idag. De stora massorna ha förlorat den levande tron på de andliga värdenas herravälde. Om professorer, landshövdingar, bankdirektörer och fabrikanter förlora tron på Gud betyder mycket litet - ur världshistorisk synpunkt. Men när massorna förlorat tron på varje andligt värde - ve oss då!
Jag minns ett ganska naivt statsråd - f d vetenskapsman och professor - som var oerhört stolt och belåten över sin ateistiska världsåskådning. Han hade alltid brukat tala om att han trodde på Livet men inte på någon Gud. När han så för en del år sedan blev statsråd och skulle avlägga statsrådseden, måste han ju - självbelåtnare än någonsin - låta sina kollegor veta, att han varken trodde på Gud eller på själens odödlighet. Men han var ju alla fall tvungen att avlägga sin ed. Hans expeditionschef fällde efteråt de oerhört sanna orden om sin nye chef:" Ja, om statsrådet X tror på Gud eller inte, det betyder ingenting. Men det hemska är, att Gud tror inte på statsrådet X. "
Ja, mina vänner, där är kärnan. Om vi tro på Gud har från en synpunkt sett mycket liten betydelse för Gud. Det verkligt fruktansvärda är, när Gud upphör att tro på oss. När vi är som träd, som stå nakna på senhösten, ofruktbara, i dubbel måtto döda, uppryckta med rötterna, och liksom bortkastade från Guds ansikte, då inträffar också, vad vi läste här i vårt citat : - Ett omåttligt moraliskt och kanske också intellektuellt förfall kommer att inträffa den dag, då religionen försvinner från världen. Vi kan undvara religionen, därför att andra äga den för oss. De som icke tro, drages med av den mer eller mindre troende massan.
Vad vi alla därför i så oerhört hög grad behöva är ett möte i sanning med levande Gud - ett upplevande av vad frälsningen i Jesus Kristus kan skänka en fattig rotlös människosjäl, ett hemlöst människohjärta, en tvivelsjuk och svag vilja."
Kommentarer
Skicka en kommentar