Kristi kärlek smälter is

 Frank Mangs fick fungera som själavårdare under många års tid. Inte minst i eftermötet, då predikan var avklarad och inbjudningen till sökande gått ut. Om ett sådant tillfälle berättar han här.

" Längst bort under läktaren i ena hörnet av kyrkan satt en ensam kvinna kvar sedan mängden gått sin väg. Huvudet var nedböjt och hon verkade att vara omedveten om att sammankomsten var slut. 

Jag gick sakta ner till den böjda gestalten och frågade så försynt jag kunde, hur hon hade det ställt med sitt förhållande till Gud. Ty jag förstod ju att det var den frågan som gjorde att hon dröjde kvar, när alla andra gick. 

- Uselt, löd svaret. 

- Men ni är inte nöjd med att ha det ställt på det viset. Tänk om vi skulle samtala en stund och försöka finna vägen till Gud och frid och frihet.

- Ja, det är därför jag har stannat. Fast jag tror knappt att det lönar sig. Det är någonting inom mig, som är så hårt. Det är flinthårt.

- Men då måste det ju finnas någonting som gjort att ni blivit så hård. Någonting bestämt. En person eller en händelse.

- Ja, det finns det. Och den där saken ligger tjugofem år tillbaka i tiden.

- Tänk om ni skulle berätta alltsammans för mig. Jag är van att lyssna, jag har hört det mesta och jag har för längesedan upphört att chockeras inför en bikt.

- Ja, det är det intrycket jag fått, och jag har faktiskt gripits av en önskan att få tala ut om detta, som jag aldrig vågat anförtro åt någon människa förut.

- Det gläder mig. Men låt mig innan ni börjar, säga en sak till: Jag har inte bara lärt mig konsten att lyssna utan jag har även lärt mig att tiga. Och det ni berättar för mig, tar jag med mig i graven.

Vad kvinnan sedan berättade hör inte hit. Det var någonting mycket svårt och mycket brutalt, som hade drabbat henne i hennes ungdom. Detta ohyggliga hade skadat henne så fruktansvärt, att hon dag och natt under ett kvarts århundrade hade gått och burit på en jäsande brygd av bitterhet och hat. Och den bittra brygden hade satt sina tydliga spår även i hennes ansikte.

Och nu kom berättelsen om hur hatet en gång hade drivit henne att försöka ta livet av den hon hatade. Det var bara en skenbar slump som gjorde att hon misslyckades. Men hatet blev inte mindre därför att hon hindrades att få en annans liv på sitt samvete. Det bara låg där och värkte, dag ut och dag in, år efter år.

Men nu hade det kristna budskapet om Kristi fullkomliga kärlek lyckats med det som de många åren inte lyckats med. Hon hade upptäckt att hennes hat mot en annan människa var en stor synd emot honom, som på korset bad för sina fiender.

Och så långt hade Herren hunnit med sitt verk i hennes innersta, att hon under hela sin berättelse inte med ett enda ord försökte anklaga den person, som varit den direkta orsaken till hennes olyckliga öde, hon hade fullkomligt nog  med den synd som hållit helveteslågan levande i hennes innersta under alla dessa år. 

Jag kunde inte låta bli att så omärkligt som möjligt studera hennes ansikte, medan hon berättade om vad hennes egen synd hade verkat. Och vartefter hon berättade, förvandlades hennes ansikte. De hårda dragen, som hatet skapat, försvann. Rynkorna, som bitterheten hatat, försvann. Den inre avspänningen återspeglades i  hennes ansikte. Hon blev yngre och yngre för varje minut som gick. Ända till dess att hon drog en djup suck av befrielse och sade: - O, det känns så lätt att andas nu! Men då lyste hennes ansikte av en övernaturlig frid, och glädjetårarna på hennes kinder lyste som pärlor.

Det är kusligt vad synden kan ställa till med. Både egen synd och andras.

Men det är underbart att Kristi kärlek kan smälta is, som är tjugofem år gammal, och skapa harmoni i ett hjärta, som varit fullt av hat.

Tänk om du skulle försöka med den här kuren! Jag menar dig, du som inte av hjärtat kan förlåta allt."