" Så kasta inte bort er frimodighet, som har med sig stor lön. " ( Hebr. 10:35 )
Saxat ur en predikan av Tage Sjöberg vill jag fortsätta med en analys. Han berättar att han fått ett brev av en förtvivlad syster, som skriver: " Visst ljuder frälsningens budskap tydligt och klart... men många av dessa glada människor sitter och njuter av dessa goda möten och gör inte så förfärligt mycket för att andra skall komma i samma lyckliga ställning." Han fortsätter: " Och så följer bikten om hennes förfärande ensamhet och isolering samt om hennes rädsla för att öppna sig för någon medmänniska. Hon vågar inte ta del i de gemensamma bönemötena och inte heller frimodigt ta emot nåden. Gripande berättar hon, hur hon skall avskilja en hel dag i bön, innan hon går till kyrkan nästa gång. Men var finns de själar som är beredda att hjälpa henne? Vem tänker på hennes själs tillstånd? Vilka finna det naturligt att bära hennes svårigheter inför Gud?"
Visst, känner vi igen oss - nu som då. Njutningskristendom, har den tagit över? Hur är det egentligen nu, när det nästan gått ett år sedan vi kunde samlas på det sätt vi gjort under åtskilliga år? Blev många av oss endast konsumenter som tog emot det goda som pastorn sa, njöt av stämningsfull musik och drog sitt strå till stacken då kollektboxen passerade oss i bänken? De av församlingen avlönade, är det inte de som skall göra jobbet, "grovgörat" eller.... vad det kanske tänkt att även jag kunde få vara med och tjäna i hans rike?
I denna isoleringens och hopplöshetens tidevarv, kommer vi ihåg varandra? Att vi tänker på varann, det tror jag säkert, men kontaktar vi vår syster eller bror, endast för att höra hur de har det i dessa tider? Eller måste vi ha ett ärende för att våga ringa eller meddela oss på valfritt vis?
Nog tror vi väl ändå att de flesta av oss uppskattar att få en hälsning- inte minst nu när vi inte möts " in the real life"; hur är det broder, hur är det syster? Vågar vi tala med varandra om den själsnöd, vi kan uppleva? Vågar vi det istället för att bära allting inom oss själva? Anförtro oss helt enkelt. Naturligtvis får vi nämna allt till Gud och räkna med hans omsorg om oss, men många gånger är det också en lättnad, ja, en befrielse att få tala ut med någon medmänniska vi känner förtroende för. Om det svåra i livet, om ovisshet inför framtidens dunkel eller annat som tynger ned oss?
Att hjälpa varandra på vägen, trösta i ensamheten eller uträtta något av mer praktisk karaktär? Eller förmedla en glad solskenshälsning till någon och på så sätt vara ett kristus-brev i världen? Några, värmande ord i rätt tid, vad betyder inte det? Och kom ihåg att den som är trogen i det ringa, honom skall Herren anförtro än mer! Bären varandras bördor så uppfyller ni Kristi lag. ( Gal. 6:2 )
Minns vad Jakob skriver i slutet av sitt brev, då han avslutar med dessa ord. " Mina bröder, om någon av er farit vilse från sanningen, och någon omvänder honom, så må ni veta att den som omvänder en syndare från hans villoväg, han frälsar hans själ från döden och överskyler en myckenhet av synder."
Kommentarer
Skicka en kommentar