Är vi väckelsens bärare?

 " Men skall väl Människosonen, när han kommer, finna tro här på jorden? " ( Luk. 18:8 )

Läste en dag, eller rättare sagt bläddrade i en av de två böcker som f. d. kyrkoherde G. E. Söderholm skrev om pingstväckelsens genombrottsår. Ett gediget arbete, väl värt för oss nutida "väckelsekristna" att läsa. Det som slog mig var den stora utbredning i hela landet som den då tjugoåriga väckelserörelsen nått fram till. Man hade grundat församlingar i hela Svea rike. Det måste ju ha vimlat av böne- och missionshus, särskilt i de trakter där väckelsens eld dragit fram sedan mitten av artonhundratalet. 

Och åtskilliga var de, som reste ut till något av missionsfälten runt om i världen. Missionsbefallningen efterföljdes och Guds rike utbreddes. Det var inte endast pingstväckelsen som hade många missionärer, utan även de mindre samfunden, såsom Helgelseförbundet, Örebromissionen och Fribaptisterna hade ett stort, fruktbärande missionsarbete. Under stora umbäranden och försakelser drevs arbetet framåt, både i "hednaland" och här hemma i Sverige. 

De sista åren har vi sett det ena bönehuset efter det andra förvandlas till privatbostad. En sorglig utveckling. Nu bor förvisso inte Gud i boningar gjorda med människohänder, men det hindrar ändå inte att se den avveckling som råder i samhället. Tron och religionsutövningen skall helst ske privat, inom lyckta dörrar och fjärran från de normer, vilka blåser fram i sekulariseringens beska spår. En neutralitet utropas som blir svår att förverkliga, även i ett sekulärt samhälle. Någon landsväckelse var det längesedan vi hade.

Jag hoppas innerligt att jag inte är den ende som grips till tårar då jag tänker på vilken välsignelse vårt land har varit, vilken kärlek till Jesus och evangeliet de dåtida Herrens tjänare hade och ägde. Vilket mod! Vilken uthållighet! Men så upplevde de också seger i den kamp som utkämpades! Ära, Halleluja! 

Låt oss inte dröja kvar i den värld jag nyss beskrev, såsom något nostalgiskt, något halvt "magiskt" eller en utopi. Mycket var bra, men ack vad många tragedier det även har funnits bland oss kristna bekännare. 

Men skall väl Människosonen, när han kommer finna tro här på jorden? Väckelsen går fram med makt och myndighet på många platser av vårt jordklot idag, det är vi materialister i västerlandet som inte upplever dylikt. Hur länge skall Gud egentligen ha förbarmande med oss? Är vi väckelsens bärare, nu i vår tid?

Står han inte och klappar på mångas stängda hjärteportar, för att få komma in och fira måltid med oss? Vågar vi öppna för honom? Och vandra i fädernas spår. 

Natten kommer då ingen kan verka. Vi är inte där än. Fram till dess får vi låta den blodröda fanan vaja, se, nu är den välbehagliga tiden, nu är frälsningens dag!