Idag skulle min farfar Gottfrid ha fyllt 128 år. Jag var blott tre år gammal då han hemförlovades så jag har inga personliga minnen från honom. Låt mig ändå berätta något om honom.
Han var något av en "byns starke man" genom att han var den störste arbetsgivaren i byn. Kvarnägare och sedermera sågverksidkare. Få hade väl också större familj än han, tretton barn, eller för att citera hans egen vokabulär, sex och ett halvt dussin barn.
Han tog sin tro på fullaste allvar. Visserligen var tron ibland dyster och allvarlig, men vad skall vi vänta oss av de som leva i det halvschaurtuanska Halland. Varje morgon innan arbetsdagen knäböjde han en timme och bad för människor i bygden. Och på söndagarna efter gudstjänsten samlades familjen till husandakt i salen. Hans trogna hustru Alida skötte hemmet.
1938 drabbades familjen av en tragedi. Över en natt brann kvarnen ned till grunden och han stod blottställd sitt företag. Livsverket var förstört och det var bara att börja om från början igen. Med nio barn var det många munnar som behövde mättas. Med nya tag uppbygdes kvarnen igen. Varför drabbades då en gudfruktig familj? Ingen aning. Kanske får vi svar någon gång under evigheten. Sågen levde dock kvar som familjeföretag ända fram tills för ett par år sedan. En from man som verkade lokalt. Som kuriosa kan jag nämna att han även var med uppe I Stockholm 1914 på bondetåget och på den efterföljande slottsmiddagen.
84 år gammal var hans jordeliv slut.
Han verkade troget på sin post. Och i bönekammaren utkämpades strider. Gottfrid levde I ett Sverige som inte längre finns kvar. Under ungdomen byggde han också stenbroar och det finns de som menar att han egentligen skulle satsat på den banan istället. Nu blev det aldrig så.
En brobyggare som kom med Guds frid. I en tid då Sverige var världens rikaste land. I vår allt mer dystra tid behövs brobyggare mellan människor som utstrålar Guds frid? Är du en av dem?
Kommentarer
Skicka en kommentar