Fortsätt till huvudinnehåll

Farfar

Idag skulle min farfar Gottfrid ha fyllt 128 år. Jag var blott tre år gammal då han hemförlovades så jag har inga personliga minnen från honom. Låt mig ändå berätta något om honom. 
Han var något av en "byns starke man" genom att han var den störste arbetsgivaren i byn. Kvarnägare och sedermera sågverksidkare.  Få hade väl också större familj än han, tretton barn, eller för att citera hans egen vokabulär, sex och ett halvt dussin barn.
Han tog sin tro på fullaste allvar. Visserligen var tron ibland dyster och allvarlig,  men vad skall vi vänta oss av de som leva i det halvschaurtuanska Halland. Varje morgon innan arbetsdagen knäböjde han en timme och bad för människor i bygden. Och på söndagarna efter gudstjänsten samlades familjen till husandakt i salen. Hans trogna hustru Alida skötte hemmet. 
1938 drabbades familjen av en tragedi. Över en natt brann kvarnen ned till grunden och han stod blottställd sitt företag. Livsverket var förstört och det var bara att börja om från början igen. Med nio barn var det många munnar som behövde mättas. Med nya tag uppbygdes kvarnen igen. Varför drabbades då en gudfruktig familj? Ingen aning. Kanske får vi svar någon gång under evigheten. Sågen levde dock kvar som familjeföretag ända fram tills för ett par år sedan. En from man som verkade lokalt. Som kuriosa kan jag nämna att han även var med uppe I Stockholm 1914 på bondetåget och på den efterföljande slottsmiddagen. 
84 år gammal var hans jordeliv slut.
Han verkade troget på sin post. Och i bönekammaren utkämpades strider. Gottfrid levde I ett Sverige som inte längre finns kvar. Under ungdomen byggde han också stenbroar och det finns de som menar att han egentligen skulle satsat på den banan istället. Nu blev det aldrig så. 
En brobyggare som kom med Guds frid. I en  tid då Sverige var världens rikaste land. I vår allt mer dystra tid behövs brobyggare mellan människor som utstrålar Guds frid? Är du en av dem?


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Innan ditt rike blev kartlagt

Innan ditt rike blev kartlagt  av Nils Ferlin Det var bara tokar och dårar som lyssnade till dig först. Det var slavar och skökor och ogärningsmän men då var ditt rike störst Det var bara enkla själar Och själar på undantag. Sen byggdes det tabernakel och kyrkor av alla de slag Och påvar kom det och präster som tvistade om vart ord Du fällt på din korta vandring på denna bullrande jord Men tokar var det och dårar Som lyssnade till dig först. Det var innan ditt rike blev kartlagt och då var ditt rike störst. En dikt som verkligen förklarar kristendomens begynnelse och tidiga utveckling. Jag vet inte om Ferlin hade någon personlig tro på Jesus Kristus, men beskriva hur det började och hur det blev, det kunde han.

Tag inte vilddjurets märke av bekvämlighet

 "Här gäller det för de heliga att ha ståndaktighet, för dem som hålla Guds bud och bevara tron på Jesus" (Upp.14:12) De flesta - även de som inte kan så mycket ur bibeln eller har någon gudstro att tala om - har hört talas om märket i handen och på pannan. Teorierna om vad det kunde tänkas vara är många, en del mer troliga än andra. Frågan har dock alltid varit; kommer människan att ta emot detta märke, vad och i vilken form det än kommer att gestalta sig i. Många säger ett bestämt nej på den frågan, men när det då verkligen gäller, hur kan du då vara så säker på det. Tänk om märket skulle vara något i stil med alla andra uppfinningar och "nymodigheter" vår värld upplevt blott under de senaste hundra åren. Många av oss vill leva ett bekvämt liv, kunna göra vad vi vill, åka dit vi vill, träffa dem vi vill etc. (Undertecknad utgör inget undantag) Det senaste året har vi inte kunnat göra det som vi varit vana vid och nu ser många fram emot att världen skall återgå til

Annorlunda

 En dikt av Nils Bolander När man ska till och dö blir allting annorlunda. En droppe ångest i leendet som en södergök i ett sommarlandskap. De lätta orden bli så tunga och tystnaden så besjälad, så full av ekon och outtalade önskningar. Huvudsak blir bisak, och man får ett ögonmärke bortom alla nära och kära: hemlandet. När man ska till att dö, kommer resfebern över en som en nordisk skymning och en iver att få trycka händer till tack och förlåt före avfärden. Luften ropar av avsked som vildsvalornas bevingade plog mot söder i glasklar oktober med en lockelse bortom allt förnuft.  När man ska till att dö blir allting annorlunda.