Fortsätt till huvudinnehåll

Allsmäktig att förlåta

 "Ty jag skall i nåd förlåta deras missgärningar, och deras synder skall jag aldrig mer komma ihåg." (Hebr.8:12)


Bland alla de egenskaper som Gud har, är det ändå förmågan att kunna glömma som gör honom så unik. När han väl förlåtit, så har han glömt bort det tråkiga som har hänt. Totalglömt. Inte endast förträngt för att när rätt tillfälle kommer plocka fram överträdelsen och ge dig en saftig smäll till sin egen självbelåtelse och tillfredställelse. Inte alls. Däremot är förlåtelsen villkorad i den meningen att han förväntar sig att du skall erkänna din skuld i vad som har hänt. Inte bortförklara dig med en massa artighetsfraser, ursäkter eller något i stil med att "egentligen var det där inte så farligt, sån´t gör ju alla, varför då inte även jag?" 

Under de förutsättningarna är du och jag en brottsling inför levande Gud. Synden skall bekännas som synd, även då det svider och det inte alltid verkar rättvist. Låt oss ta ett exempel. Konung David var en man efter Guds sinne. Ändå levde han inte alla gånger såsom Herren önskade och ville. De frestelser som mötte honom blev honom övermäktiga och han gjorde sådant som han inte borde ha gjort. Att se till att en soldat stupade vid fronten för att han själv skulle få soldatänkan till sin egen hustru, göra henne gravid och sedan fortsätta leva såsom ingenting hade hänt. Visst var han kung, men det måste väl ändå finnas några gränser? De allra flesta av oss anser nog att han handlade orättfärdigt och bör inte gå fri från någon form av straff. 

Så fick han besök av profeten Natan som i en liknelse överbevisade honom om synd, rättfärdighet och dom. Han ångrade sig bittert och insåg sitt felaktiga agerande. Då förlät Gud honom. Att sedan synden förde med sig konsekvenser blev en naturlig följd. Men det var inte på grund av förälskelsen med soldatänkan Bat-Seba som kung David inte fick bygga templet åt Herren Sebaot. Utan det var av en helt annan orsak, han hade nämligen krigat alldeles för mycket, utgjutit för mycket blod. (1Krön.22:8)

Det behöver inte alls vara så stora synder som står i vägen för att relationen med vår Herre inte är vad den kunde vara. Småsakerna är oftast svårare att vilja erkänna och krypa till korset för, Trots att Gud förlåter villkorslöst. Och har vi själva blivit förorättade på oklara grunder sitter det långt inne att göra upp. Men, o, vad skönt, när det äntligen blir gjort. Fri och förlåten. 

En lycklig människa är ofta den som har lätt att säga förlåt. Och dessutom mena det. Bitterheten över livets orättvisor, att inte ha blivit behandlad rättvist, att gräma sig över oförrätter eller när min nästa får förmåner jag egentligen skulle ha haft kan skapa förödande konsekvenser. I första hand mot dig eller mig, 

Lär mig livets stora gåta, älska glömma och förlåta. Tror vi det är sant? Att Gud verkligen förlåter och glömmer allt? Att han vill upprätta dig genom sin nåd och kärlek. Eller skymmer strängheten och lagens alla krav och bud möjligheten att se hans omsorg om oss? Eller tycker vi att vi är så bra, duktiga och syndfria att vi ej behöver någon förlåtelse? Genom Sonen har vi tillträde till Fadern. Genom förlåtelsen öppnar han porten till det eviga livet. Underskatta inte förlåtelsen och uppskjut ej heller möjligheten att bli förlåten. Vi har nuet, framtiden ligger inte i våra händer utan i Guds. Se nu, är den välbehagliga tiden, nu är frälsningens dag. Idag kan vi försonas både med Gud och varandra. 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Innan ditt rike blev kartlagt

Innan ditt rike blev kartlagt  av Nils Ferlin Det var bara tokar och dårar som lyssnade till dig först. Det var slavar och skökor och ogärningsmän men då var ditt rike störst Det var bara enkla själar Och själar på undantag. Sen byggdes det tabernakel och kyrkor av alla de slag Och påvar kom det och präster som tvistade om vart ord Du fällt på din korta vandring på denna bullrande jord Men tokar var det och dårar Som lyssnade till dig först. Det var innan ditt rike blev kartlagt och då var ditt rike störst. En dikt som verkligen förklarar kristendomens begynnelse och tidiga utveckling. Jag vet inte om Ferlin hade någon personlig tro på Jesus Kristus, men beskriva hur det började och hur det blev, det kunde han.

Tag inte vilddjurets märke av bekvämlighet

 "Här gäller det för de heliga att ha ståndaktighet, för dem som hålla Guds bud och bevara tron på Jesus" (Upp.14:12) De flesta - även de som inte kan så mycket ur bibeln eller har någon gudstro att tala om - har hört talas om märket i handen och på pannan. Teorierna om vad det kunde tänkas vara är många, en del mer troliga än andra. Frågan har dock alltid varit; kommer människan att ta emot detta märke, vad och i vilken form det än kommer att gestalta sig i. Många säger ett bestämt nej på den frågan, men när det då verkligen gäller, hur kan du då vara så säker på det. Tänk om märket skulle vara något i stil med alla andra uppfinningar och "nymodigheter" vår värld upplevt blott under de senaste hundra åren. Många av oss vill leva ett bekvämt liv, kunna göra vad vi vill, åka dit vi vill, träffa dem vi vill etc. (Undertecknad utgör inget undantag) Det senaste året har vi inte kunnat göra det som vi varit vana vid och nu ser många fram emot att världen skall återgå til

Annorlunda

 En dikt av Nils Bolander När man ska till och dö blir allting annorlunda. En droppe ångest i leendet som en södergök i ett sommarlandskap. De lätta orden bli så tunga och tystnaden så besjälad, så full av ekon och outtalade önskningar. Huvudsak blir bisak, och man får ett ögonmärke bortom alla nära och kära: hemlandet. När man ska till att dö, kommer resfebern över en som en nordisk skymning och en iver att få trycka händer till tack och förlåt före avfärden. Luften ropar av avsked som vildsvalornas bevingade plog mot söder i glasklar oktober med en lockelse bortom allt förnuft.  När man ska till att dö blir allting annorlunda.