Ljuva viloplats

För många människor innebär adventstiden inte enbart ljus och värme utan också denna "julstress". Det ena och andra ska fixas och donas, göras, beställas och handlas. Låt oss då - mitt i allt julstök - stilla oss tillsammans med Jesus, som ändå är huvudpersonen under julhögtiden.

Den norske predikanten Fredrik Wislöff skriver i sin andaktsbok "Vilen eder litet" följande rader:

" Sparven har funnit ett hus och svalan ett bo åt sig, där hon kan lägga sina ungar; dina altaren, Herre Sebaot. (Ps.84:4)

Allt som lever måste ha en viloplats. Småfåglarna har ett lugnt litet bo att ta sin tillflykt till. Där vilar de ut efter dagens trägna flygning. Där är det stilla och tryggt.

Ett svalbo är inte vackert att se på utifrån. Men svalan älskar det. På insidan är det mjukt och skönt med strå och dunbädd. Och där vilar svalan och beskyddar sina ungar, omgivet av boet.

Själen måste också ha en viloplats. Kan en fågel bli trött av flygningen, kan en människosjäl än mer bli trött av livets hårda kamp. Herrens altare är själens viloplats. Altaret är det ställe, där offerblodet rinner, försoningsplatsen. 

Så skall själen vila ut i Kristi försoning. Liksom svalboet inte är vackert att se på utifrån, är försoningsverket till anstöt och förargelse för dem som bara ser det på avstånd. Men för den som behöver vila är försoningen som ett lugnt och tryggt bo. På Herrens altare, vid Kristi kors kan själen vila ut, omgiven av Kristi försoning. "

Ljuva viloplats vid Jesu hjärta, Säkra tillflyktsort för jagad själ! O, där glömmer jag all jordisk smärta, Ty hos Jesus bliver allt så väl.

Trötta ande, där du finner vila, Där finns läkedom för varje sår. O, att alla ville skynda, ila Till den famn som öppen för dem står.

Blir jag trött och modlös under färden, Drager han mig sakta till sitt bröst. Viskar, "jag har övervunnit världen! Jag är med dig, fatta mod och tröst!"

Dyre Jesus, låt min själ sig gömma Vid ditt hjärta under stormens brus; Lär mig bida där och världen glömma, Tills jag evigt vilar ut i ljus.