Känner vi igen Anden?

" Och Herren, vår Guds ljuvlighet komme över oss " (Ps.90:17)

Vi talar ibland om Guds härlighet. Och vi längtar efter att få uppleva den här och nu. Den förtätade atmosfär där vi känner Guds närvaro mitt ibland oss. 

Vad är det som gör att vi kan förnimma detta "något" som en realitet, en verklighet, något som berör oss? Längtan efter mer av Gud, mer av hans Ande och liv, öppnade hjärtan som är villiga att lyssna, fötter som är villiga att gå, händer som inte enbart sträcks ut i tillbedjan och lovsång utan också i praktisk gärning mot sin nästa. 

Guds härlighet manifesterad mitt ibland oss. Och vi såg hans härlighet, vi såg liksom en enfödd Sons härlighet från sin Far, och han var full av nåd och sanning, skriver evangelisten Johannes. I en trosatmosfär med förväntan kan Anden verka fritt. Ger vi honom tillträde att göra det han vill? 

Lika effektivt som det lilla barnets förväntan är, då hon sträcker sig mot sin pappa i förhoppning om att han skall ta emot det, så kan Anden bli bedrövad. Det är lätt att stå emot, då Anden uppenbarar sig på ett annorlunda sätt än vad vi är vana vid. Vi blir gärna så kloka, så förnuftiga, så medvetna när vi vandrat länge i ökentider eller i traditionella sammanhang? Är detta verkligen från Gud? Hmm, blåser det från rätt riktning nu? Lika effektivt stängs himlen av dylika otroskrafter. 

Nej, låt oss öppna upp oss för Herrens Ande. När Anden faller, känner vi igen honom? Eller talar han ett annat språk. Ingalunda. Såsom lärkorna känner igen varandra på sången, så känner vi igen Anden. Fienden däremot, han talar ett annat språk. Och skall bekämpas därefter. Trons folk, vi som fått Anden som gåva, bör vi inte förvalta våra erfarenheter, både goda och onda, så att vi kan ta emot Anden då han kommer? 

Ande skön, kom till mig, så jag blir ett med dig. Ande skön, jag vill leva med dig, kom och forma mig, ja, forma mig. Så jag kan ge livet för dig.