Brytningstider - segertider

Guds rike har under historiens gång gått fram under mycken kamp, uppoffring och smärta. Inte minst gentemot de som menat sig vara väckelsen bärare. Lewi Pethrus skriver följande appell:

" De andliga brytningstider, som med jämna mellanrum gått fram över det mänskliga samhället, har i allmänhet varit vägröjare för bättre och mera fruktbärande tider såväl i andligt som i socialt och politiskt avseende. 

Det är denna karaktär av nya goda krafters frigörelse som kännetecknar förnyelsetider i den andliga världen. Så långt tillbaka i historien som som det finns några underrättelser om vad som hänt, har dessa tider av isolering och förnyelse förekommit.  

Kristendomen startade som en väckelserörelse, i en av historiens största brytningstider. Så länge den fick vara en fri rörelse hade den stor framgång. Den intog under de första århundradena länder och världsdelar utan uppehåll. Den enkla,  okonstlade, nästan robusta förkunnelse av Kristus och hans Ande hade en slagkraft som ingen materiell eller andlig makt kunde motstå. Med lavinartat styrka banade den sig väg med sitt budskap om den korsfäste genom ett moras av judiska doktriner, hednisk filosofi och avgudadyrkan. 

Kristendomen har alltid varit mest livskraftig och expansiv, när den behållit sin ursprungliga karaktär som väckelse. Församlingen måste därför vara fri och rörlig, om den skall kunna vara redskap åt en kontinuerlig väckelse. Man såg i den apostoliska tiden i denna frihet inte endast en trivsam arbetsform utan en nödvändighet för att kristendomen skulle kunna förbli den levande organism, den innerst inne är. 

Kristendomen är liv, andligt liv. Om man sätter starka band på en levande varelse, så har man två alternativ att välja mellan med avseende på resultatet. 

Antingen kväver man och dödar den levande organismen eller också spränger dess inneboende liv de yttre banden.

Andedopet med åtföljande Andens gåvor var de första sanningar som försvann ur förkunnelsen och den personliga erfarenheten, när församlingen började avfalla från den urkristna tron. Så småningom försvann även andra av bibelns huvudsanningar tills även en sådan kardinalpunkt som rättfärdiggörelsen genom tron föll bort. Detta ledde till att kyrkan under medeltiden knappast hade mer kvar av den kristna trosbekännelsen än en gärningslära, som i många stycken var en förvanskning av den kristna etiken.

Under denna tid fanns det dock enskilda kristna och även vissa grupper som hade en personlig kristendom. Det fanns underbara kristna under denna tid, vars namn lever kvar på historiens blad. Den som då ville uppleva de av kyrkan begravda och förnekade sanningarna måste ha en erfarenhet av det mest genomgripande och personliga slag.

Många av dessa såg förfallet. Många påtalade det även med livet som insats.

Det uppstod också rörelser kring sådana personer. Den levande kristendom de praktiserade utövade inverkan på deras omgivning. Detta inflytande strömmade framför allt ut från den enskildes vardagsliv. Där de nyupptäckta sanningarna tog sig uttryck i tal och skrift, blev verkningarna än större. Strängt taget har den fallna kyrkan aldrig varit fri från röster som manat henne att vakna och att återvända till den första kärlek, varifrån hon har fallit. 

Men många av hennes väktare har varit påpassliga och sökt tysta varje ny röst som höjts. Mer än en gång har det skett med vänlighet och tillmötesgående. Det är i sådana sammanhang munkordnar kommit till, vilka ändå ofta gjorts till redskap för förföljelse och utrotning av väckelsefolket. I de flesta fall har dock sådana rörelser mötts med motstånd och förakt. Alltid har man haft möjlighet att hindra ett återvändande till den apostoliska tidens kristendom, vartill alla dessa väckelserörelser syftat. Man kan inom detta område konstatera många fakta, som borde lära dem något vilka i dag har med andlig verksamhet att skaffa. 

Det har aldrig hänt att en kyrkoorganisation som sådan, blivit bärare av andlig förnyelse eller vad man i allmänhet kallar en väckelse. Det är individer och grupper inom samfunden som varit och är redskap för dylika rörelser. Det först utstakade målet för en sådan rörelse har dock alltid varit att reformera eller förnya den kyrka som ledarna för de andliga väckelserna tillhört. Så menade man även på reformationstiden. Man ville en reformation av kyrkan, men det blev istället en utbrytning ur densamma och bildandet av nya samfund. 

När sedan de protestantiska kyrkorna stelnat, och blev föremål för nya väckelserörelser, upprepades samma procedur. Kyrkorna förblev oförändrade och den andliga rörelse som syftat till förnyelse av den redan stabiliserade verksamheten åstadkom ingen förändring i n o m densamma. För att inte kvävas av kyrkosystemet bröt sig den nya livsströmmen en ny fåra och de s k frikyrkorna uppstod. Så skedde även i Sverige i samband med 1800-talets stora väckelse.

Det har visat sig att dessa andliga livsrörelser är en naturlig företeelse i den andliga världen. Liksom vårfloden en viss tid av året bryter fram med en oftast oemotståndlig kraft, så kommer det tider i den kristna församlingens liv när det andliga livet väller fram som en naturkraft. Vårfloden är ju en produkt av förhållanden som existerar. Där den åstadkommer förstörelse beror det på att man inte inrättat sig med tanke på dess existens och att man inte förhåller sig på ett rätt sätt till de omständigheter i vilka man lever. De organisationer man byggt upp inom kyrkosamfundets ram är för trånga och för små för att rymma de rika flöden som en stor andlig förnyelse för med sig. 

En sådan företeelse bryter därför i regel sönder och splittrar kyrkosammanslutningarna, där den går fram. Om det fanns en smula vidsyn och andlig vision hos de etablerade kyrkornas ledare skulle sådant aldrig behöva ske.

Det är ofrånkomligt att dessa andliga livsrörelser om och om igen fört nytt andligt liv till kristenheten och i många fall förändras samhällslivet. De är därför nödvändiga.

Man kan endast behöva nämna sådana exempel som reformationen med det demokratiska genombrottet i sitt kölvatten samt 1800-talets väckelser i Sverige med hela frikyrkorörelsen och de stora sociala förändringar som följt i dess spår. 

Den mäktiga andeutgjutelse som för närvarande pågår inom de alla flesta kyrkor, såväl bland katoliker som protestanter, är en mäktig Andens vårflod, som ger sig alltmer till känna så väl i världspressen som i redan ganska diger litteratur. Tusental av präster och hundratusental medlemmar har under senare år inom kyrkosamfunden sökt och undgått Andens dop med åtföljande nytestamentliga yttringar. Budskapet om Andens dop och Andens nådegåvor ljuder inom alla kyrkosamfund. Det är pingstväckelsen i ny upplaga som håller på att bryta fram över världen. 

Om samfunds- och kyrkoledare intar en rätt ställning till denna nya rörelse, kan den utgöra svaret på det skriande behov som lik en skapelsens suckan höres såväl från den kristna församlingen som från mänskligheten i stort. "