Den härliga församlingen

"Åt församlingen, ty den är hans kropp och är uppfylld av honom som uppfyller allt i alla. " (Ef.1:23)

Ibland har jag hört frågan; Behöver jag vara med i en församling för att komma till himlen? Räcker det inte med Jesus? Hur skulle det vara om vi nosade runt kring själva frågeställningen. Behöver jag? Handlar det mest om mig eller om Honom? 

Vad är församlingen för något? En förening jag är med i som servar mig, dit jag kan gå för att få underhållning eller gemenskap, då jag trots allt betalar min medlemsavgift?  På tal om att gå, så framställs gärna frågan; vilken församling går ni i eller går ni till? Betoningen ligger gärna på att vi går till en specifik plats för  att sitta av någon timme istället för att vara med och tillföra varandra något enligt Paulus ord; när ni samlas så har var och en något särskilt att meddela, ett ord, en sång, en profetia etc. Talarstolen blir gärna reserverad åt den anställde pastorn och eliten istället för att fungera som en plattform för vittnesbördsmöten. 

Det är en förmån att kunna vara med i en levande församling. Att på så sätt kunna bidra med sitt strå till stacken. Det är inte alltid det finns någon församling på den ort vi bor som kan vara aktuell. Traditionen kanske styr och hindrar Andens liv att verka, det är främst namnkristendom kvar. Yttre former som i och för sig kan ha sitt rättmätiga värde, men där livet saknas och förväntan på Herrens närvaro inte längre prioriteras. Allt går sin fortsatta chargong, vecka efter vecka,  månad efter månad. 

Andra gånger kan främmande läror smyga sig in, ofta obemärkt och efter att ha läst väktarbloggar bestämmer man sig för att inte vara med i gemenskapen längre, rädd för att besmitta sig med något främmande. Faran blir till sist att inget " duger " längre och att allt uppfattas gå i ekumenikens tecken. Men det är skillnad på vilken ekumenik vi talar om. Jag har frälsta nådessyskon från olika sammanhang. Trots " samfundsetiketten " är vi ett i Anden med ett gemensamt mål och äger gemenskap i bönen och ordet. Sådant är dyrbart. Den ekumenik som sträcker sig över religionsgränser och bildar synkretism vill jag akta mig för. Det är inte det som Jesus ber om i sin översteprästerliga bön, då han talar om att alla skall vara ett. 

Det är rikt att kunna vara med i en församling. Och något jag tror att vår himmelske Fader vill att vi skall vara delaktiga i. Vi behöver syskon för vår andliga tillväxt och utveckling. Det är dock inte alltid som det finns en livaktig församling på den ort där vi bor, kanske inte ens i närheten och geografiska avstånd hindrar oss från att kunna vara med. För vår egen uppbyggelse finns en mängd utbud att tillgå, internet,  böcker och smord lovsång. Ändock saknas gemenskap med varandra. Den kan naturligtvis också göras digitalt, det har vi sett att kan vara ett alternativ, inte minst under det senaste årets pandemirestrektioner. Dessvärre har inte alla, inklusive undertecknad, tillräcklig datakunskap för att kunna vara med under de förutsättningarna.

Församlingen, staden på berget, lyser den i den dystra vildmarken? Ser andra att Kristus bor i  oss? Den utvalda ecclesian fortsätter sin tillvaro under kamp och strid, i glädje och sorg tills hon lyfts Herren till mötes. Minns att dödsrikets portar kan inte bli henne övermäktiga! Trots all förföljelse lever hon alltjämt. De sekulariserade krafter som opererar  kommer inte att lyckas så länge det finns ett folk som älskar och står för Jesus. Tillhör du den skaran?