Fortsätt till huvudinnehåll

Mönsterbilden, endast en utopi?

" Och se till , att du gör detta efter de mönsterbilder, som blivit dig visade på berget." (2Mos.25:40)

Vi talar ibland om mönsterbilden, idealet, hur allt borde vara och hur långt vi ännu befinner oss från det perfekta. Inte minst församlingen skönmålas i gnistrande färger och i backspegelns ljus minns vi mest hur härligt det var då elden brann. Nederlagen påminner mest om något vi kanske helst av allt vill glömma.

Mönsterbilden finner vi förvisso i skriften, men vi får inte glömma att församlingen befolkas av människor som mer eller mindre helhjärtat vill satsa för Guds rike. Kantiga, skrytsamma eller försagda nutida lärjungar som kommit olika långt i sin vandring på trons och lydnadens väg. 

Men Guds församling är också en skaparverkstad, där kärlen smids och omgjuts för att kunna bli användbara kärl. Människor som är långt ifrån färdiga, utan är i ständig förändring. Och då förvandlingen misslyckas,  då börjar han, vår himmelske Far om igen. 

Handen på hjärtat, tror du verkligen du skulle vara nöjd och harmonisk i en fullkomlig gemenskap eller känner du dig mer hemma i en skaparverkstad tillsammans med andra ofullkomliga grenar i vinträdet Kristus? 

Vi stirrar så lätt oss blinda på våra fel och brister och ser inte det guld som trots allt finns rätt framför oss. Tänk om våra ögon kunde öppnas och vi finge se de välsignelser som redan beretts oss? Frälsta, benådade syskon som vill lära känna vår Herre, Jesus Kristus mer och mer. Låt oss tacka för det goda som trots allt finns runt omkring oss och ej se oss blinda på det som kunde eller borde vara bättre. Och skulle du mot all förmodan hitta den fullkomliga församlingen,  så skaffa dig inte medlemskap i den. Varför? Jo, går du med i den, se ,då är den inte fullkomlig längre. 

Trasiga redskap tar han i sin hand och arbetar med i sitt åkerland
Den som i världen ingenting är utväljer Gud i sin legohär. 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Innan ditt rike blev kartlagt

Innan ditt rike blev kartlagt  av Nils Ferlin Det var bara tokar och dårar som lyssnade till dig först. Det var slavar och skökor och ogärningsmän men då var ditt rike störst Det var bara enkla själar Och själar på undantag. Sen byggdes det tabernakel och kyrkor av alla de slag Och påvar kom det och präster som tvistade om vart ord Du fällt på din korta vandring på denna bullrande jord Men tokar var det och dårar Som lyssnade till dig först. Det var innan ditt rike blev kartlagt och då var ditt rike störst. En dikt som verkligen förklarar kristendomens begynnelse och tidiga utveckling. Jag vet inte om Ferlin hade någon personlig tro på Jesus Kristus, men beskriva hur det började och hur det blev, det kunde han.

Tag inte vilddjurets märke av bekvämlighet

 "Här gäller det för de heliga att ha ståndaktighet, för dem som hålla Guds bud och bevara tron på Jesus" (Upp.14:12) De flesta - även de som inte kan så mycket ur bibeln eller har någon gudstro att tala om - har hört talas om märket i handen och på pannan. Teorierna om vad det kunde tänkas vara är många, en del mer troliga än andra. Frågan har dock alltid varit; kommer människan att ta emot detta märke, vad och i vilken form det än kommer att gestalta sig i. Många säger ett bestämt nej på den frågan, men när det då verkligen gäller, hur kan du då vara så säker på det. Tänk om märket skulle vara något i stil med alla andra uppfinningar och "nymodigheter" vår värld upplevt blott under de senaste hundra åren. Många av oss vill leva ett bekvämt liv, kunna göra vad vi vill, åka dit vi vill, träffa dem vi vill etc. (Undertecknad utgör inget undantag) Det senaste året har vi inte kunnat göra det som vi varit vana vid och nu ser många fram emot att världen skall återgå til

Annorlunda

 En dikt av Nils Bolander När man ska till och dö blir allting annorlunda. En droppe ångest i leendet som en södergök i ett sommarlandskap. De lätta orden bli så tunga och tystnaden så besjälad, så full av ekon och outtalade önskningar. Huvudsak blir bisak, och man får ett ögonmärke bortom alla nära och kära: hemlandet. När man ska till att dö, kommer resfebern över en som en nordisk skymning och en iver att få trycka händer till tack och förlåt före avfärden. Luften ropar av avsked som vildsvalornas bevingade plog mot söder i glasklar oktober med en lockelse bortom allt förnuft.  När man ska till att dö blir allting annorlunda.