" Ve er, skriftlärda och fariseer, ni skrymtare, att ni är lika vitmålade gravar, som utantill syns sköna, men innantill är fulla av dödas ben och orenlighet. Så syns också ni utvärtes för människorna rättfärdiga, men invärtes är ni fulla av dödas ben och all orenlighet. " (Matt.23:26-27)
Jag tror de flesta av oss inte har särskilt mycket till övers för egenrättfärdiga fariseer. Det hade inte Jesus heller. Fariseismen i all sin form, i vilken dräkt den än uppträder i , vad väcker den för känslor hos dig? Självförakt, upprördhet eller rent av avsky? De flesta av oss har åtminstone någon gång under livet mött en fullblodsfarisee? Och vill helst inte göra det igen.
Fariseer, de ser inte sin egen synd. De är fullt upptagna av sin nästas felsteg, hans brister och tillkortakommanden. Med ilvassa spjut demoleras deras nästa samtidigt som självupphöjelsen når oanade vidder.
Alla som råkat ut för dessa har hos Jesus en försvarare. Han gick obarmhärtigt åt självgodheten . När en farisee blir frälst, då blir det verkligen stor glädje i himlen, för då har något totalt enastående ägt rum. När Paulus fick möta den uppståndne på Damaskusvägen blev det till en riktig livsförvandling. Ett förr och ett nu. Antingen eller.
Fariseismen, låt oss akta oss för att släppa in den ibland oss. Att bli hård och kärlekslös mot vår nästa. Att fälla domar som drar människor längre bort från Gud. Ve dig, tänk på din räkenskapsdag, då fullständig rättvisa skipas. Framför allt må ni se till att bevara ert hjärta rent, ty därifrån utgår livet.
Bra skrivet
SvaraRadera