Fortsätt till huvudinnehåll

Ja, de gå våra år

" Njut livet med din hustru, vilken du älskar, under ditt fåfängliga livs alla dar, vilka han ger dig under solen. " ( Pred.9:9)

Var tar alla år vägen? Jag är knappt ensam om att tycka att livet ibland går fort. Min kära hustru och jag har varit tillsammans i två decennier och ibland tycker vi att det var inte så länge sedan vi träffades. Under några månader då det hände mycket i mitt liv. Förutom det att vi blev tillsammans så flyttade jag in i min första egna lägenhet och började övningsköra i hennes gröna VW golf. Andra gånger går livet långsamt, särskilt under de perioder när det inte händer så mycket. Eller då vi väntar på något. Även Viktor Rydberg undrade i sin dikt Tomten var människorna tog vägen någonstans? 
Evigheten är lagd i människornas hjärtan. Vare sig vi vill inse detta eller ej. Vårt liv varar sjuttio eller åttio år om det blir långt, ja, det är inte ovanligt med hundraåringar för all del heller, men i Guds ögon är det som ett ögonblick. 
Nutidsmänniskan planerar gärna stora ting, det är så mycket som man vill hinna med, platser man gärna vill besöka, upplevelser som ger livet dess färg, värde och mening.  Jag hörde en gång om en undersökning, hur representanter från det uppväxande släktet fått frågan; vad skulle du helst av allt göra om du hade oanade möjligheter därtill? Svaret var något oväntat; då skulle jag resa till en exotisk avlägsen plats, göra något verkligt kreativt och vara naken tillsammans med den som jag älskar. 
Tillbaka till Eden, Tillbaka till ursprunget. Tillbaka till lustgårdens paradis. Ibland talar vi om att hela bibeln talar om, från de första bladen med Edens lustgård till de avslutande, som berättar om det nya Jerusalem att det skall sluta såsom det började, med en härlighet tillsammans med Jesus. 
De gå ibland så fort våra år . Snart nalkas förlossningen. 
Tiden försvinner i hast som en dröm År efter år ila bort. Tiden försvinner likt brusande ström Hastigt de ilar så fort.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Innan ditt rike blev kartlagt

Innan ditt rike blev kartlagt  av Nils Ferlin Det var bara tokar och dårar som lyssnade till dig först. Det var slavar och skökor och ogärningsmän men då var ditt rike störst Det var bara enkla själar Och själar på undantag. Sen byggdes det tabernakel och kyrkor av alla de slag Och påvar kom det och präster som tvistade om vart ord Du fällt på din korta vandring på denna bullrande jord Men tokar var det och dårar Som lyssnade till dig först. Det var innan ditt rike blev kartlagt och då var ditt rike störst. En dikt som verkligen förklarar kristendomens begynnelse och tidiga utveckling. Jag vet inte om Ferlin hade någon personlig tro på Jesus Kristus, men beskriva hur det började och hur det blev, det kunde han.

Tag inte vilddjurets märke av bekvämlighet

 "Här gäller det för de heliga att ha ståndaktighet, för dem som hålla Guds bud och bevara tron på Jesus" (Upp.14:12) De flesta - även de som inte kan så mycket ur bibeln eller har någon gudstro att tala om - har hört talas om märket i handen och på pannan. Teorierna om vad det kunde tänkas vara är många, en del mer troliga än andra. Frågan har dock alltid varit; kommer människan att ta emot detta märke, vad och i vilken form det än kommer att gestalta sig i. Många säger ett bestämt nej på den frågan, men när det då verkligen gäller, hur kan du då vara så säker på det. Tänk om märket skulle vara något i stil med alla andra uppfinningar och "nymodigheter" vår värld upplevt blott under de senaste hundra åren. Många av oss vill leva ett bekvämt liv, kunna göra vad vi vill, åka dit vi vill, träffa dem vi vill etc. (Undertecknad utgör inget undantag) Det senaste året har vi inte kunnat göra det som vi varit vana vid och nu ser många fram emot att världen skall återgå til

Annorlunda

 En dikt av Nils Bolander När man ska till och dö blir allting annorlunda. En droppe ångest i leendet som en södergök i ett sommarlandskap. De lätta orden bli så tunga och tystnaden så besjälad, så full av ekon och outtalade önskningar. Huvudsak blir bisak, och man får ett ögonmärke bortom alla nära och kära: hemlandet. När man ska till att dö, kommer resfebern över en som en nordisk skymning och en iver att få trycka händer till tack och förlåt före avfärden. Luften ropar av avsked som vildsvalornas bevingade plog mot söder i glasklar oktober med en lockelse bortom allt förnuft.  När man ska till att dö blir allting annorlunda.