Fortsätt till huvudinnehåll

Är du död?

Är du död? En märklig, konstig fråga kanske du tänker, skulle jag vara död, så kunde jag ju inte läsa dessa ord. Nu talar jag inte i första hand om den fysiska, lekamliga döden utan om den död som skiljer din gemenskap med himlen Gud. Och vänder mig inte heller I första hand till dem som är döda i synder och överträdelser, de vilka inte vill ha något att göra med vår Gud. Jag vänder mig nu till dig, du som tycker att ditt andliga liv känns dött; du hör inte rösten som talar från höjden, du känner inte värmen från honom då du ber, lovsjunger eller samtalar om andliga ting? Allt känns så dött, livlöst, mörkt, meningslöst och  bortkastat. Har Gud glömt mig? Har han inte tid och intresse för mig längre eller har jag gjort något som han ogillar så skarpt att han väljer att tiga? 

Jag tror de flesta av oss har varit med om liknande erfarenheter under livet. Kontakten uppåt verkar stängd, Gud och hela himlens härlighet känns så avlägsen, nästan overklig och tvivlet dimmor lägrar sig borta vid horisonten, redo att uppsluka oss i ett töcken vi inte vill nå fram till.

Vi söker Herren på olika vis, men tystnaden fortsätter, frågorna får inga svar, det är tyst, konstant tyst, skrämmande tyst. Den hoppets stråle som lyser i den dystra vildmarken uppfattar vi inte, trots att den finns där. 
Det är så lätt att anklaga någon, vi vill gärna ha en tydlig orsak, helst en syndabock vi kan hänvisa till, då inte går som vi vill,  önskningarna slår inte in och meningslösheten verkar vara en realitet, värd namnet. Det måste finnas en orsak till varför det är som det är, tankarna mal och mal, vi försöker förstå men känner oss allt mer vilse allt eftersom tiden går.

Men måste alltid allting ha en tydlig orsak, ett svar som vi ögonblicket förstår och kan återkoppla till livet exakt nu, på momangen, på mina villkor. Vi har ofta så bråttom, tycker att vi har så mycket att göra, så mycket vi vill vara med om, uppleva, känna, erfara, begripa och kontrollera. 
Livet skall levas och helst med hast, aktiviteter skall fylla hela veckan och någon tid till andhämtning, reflektion och vila får stryka på foten för det faktum att vi måste bevisa vår duktighet, vår prestation,vårt resultat inför våra medmänniskor, för världens skapare och inte minst för oss själva; att vi kan känna oss värdiga, dugliga; att själva livet blir den stjärnglans som det borde vara! Ändå är det sällan som det är så. Eller har jag fel? 

Livets märkliga vändningar, orättvisor och frågeställningar, behöver vi verkligen alltid ha ett klart och tydligt svar, eller vågar vi erkänna att det finns sådant vi inte vet, inte förstår och inte heller skall begripa. Somt hör Herren till.  Punkt och slut. Något som det inte alltid är lätt att erkänna och finna sig i. Vi vill ju så gärna förstå, begripa, veta. Bli mer och mer lik Gud i ett väsande som inte behagar honom. Självständiga duktighetsministrar istället för formbara lärjungakärl. Och så tror vi att Gud skall välsigna våra vägar, våra val, våra beslut. Och förundras över varför han är så tyst, känns avlägsen och döljer sig. Att låta köttet dö för att istället födas på nytt. Sådant går inte alltid smärtfritt och på en gång. Ibland finns så mycket av oss själva som står i vägen för att livets Ande skall kunna ta gestalt och påbörja sitt byggnadsverk. För att kunna skapa fram guldet.

Andra gånger är tystnaden totalt obegriplig och vi gör klokast I att inte försöka förstå  och begripa utan istället vila i tron. Det är inte lätt, jag veeeeeet...... 
Hur som helst har ändå Herren makten, även de gånger, tider och perioder som allt verkar dött, förlorat och utan bestående värde. Och fadersfamnen står öppen så länge du söker hans ansikte. 

O, djup av nåd, min Gud hos dig att porten öppen står för mig, för mig, för mig, står öppen ock för mig!

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Innan ditt rike blev kartlagt

Innan ditt rike blev kartlagt  av Nils Ferlin Det var bara tokar och dårar som lyssnade till dig först. Det var slavar och skökor och ogärningsmän men då var ditt rike störst Det var bara enkla själar Och själar på undantag. Sen byggdes det tabernakel och kyrkor av alla de slag Och påvar kom det och präster som tvistade om vart ord Du fällt på din korta vandring på denna bullrande jord Men tokar var det och dårar Som lyssnade till dig först. Det var innan ditt rike blev kartlagt och då var ditt rike störst. En dikt som verkligen förklarar kristendomens begynnelse och tidiga utveckling. Jag vet inte om Ferlin hade någon personlig tro på Jesus Kristus, men beskriva hur det började och hur det blev, det kunde han.

Tag inte vilddjurets märke av bekvämlighet

 "Här gäller det för de heliga att ha ståndaktighet, för dem som hålla Guds bud och bevara tron på Jesus" (Upp.14:12) De flesta - även de som inte kan så mycket ur bibeln eller har någon gudstro att tala om - har hört talas om märket i handen och på pannan. Teorierna om vad det kunde tänkas vara är många, en del mer troliga än andra. Frågan har dock alltid varit; kommer människan att ta emot detta märke, vad och i vilken form det än kommer att gestalta sig i. Många säger ett bestämt nej på den frågan, men när det då verkligen gäller, hur kan du då vara så säker på det. Tänk om märket skulle vara något i stil med alla andra uppfinningar och "nymodigheter" vår värld upplevt blott under de senaste hundra åren. Många av oss vill leva ett bekvämt liv, kunna göra vad vi vill, åka dit vi vill, träffa dem vi vill etc. (Undertecknad utgör inget undantag) Det senaste året har vi inte kunnat göra det som vi varit vana vid och nu ser många fram emot att världen skall återgå til

Fortsätt kampen

 " Mina älskade, då jag nu med all iver har tagit mig för att skriva till er om vår gemensamma frälsning, finner jag det nödigt att i min skrivelse förmana er att kämpa för den tro som en gång för alla har blivit meddelad åt de heliga." ( Judas. 1: 3 ) Det gäller att fortsätta kampen för tron, tron på den uppståndne Jesus, hans budskap -  och att förmedla budskapet vidare till oss som lever idag. Kampen för den levande tron är under ständig attack. Världen med dess ideal vill ständigt föra församlingen längre och längre från dess kärna och ursprung, och fjärma den enkla Jesustron från folket. Religiösa traditioner - av vilket slag det än vara må - kan ändå inte ersätta det levande gudslivets innersta väsen. Mycket av vad som en gång fötts i elden, har under årens lopp mer och mer stagnerats  till fromma övningar och goda vanor, utan någon större genomslagskraft.  Det vimlar av olika läror, bibeltolkningar, teologiska utläggningar, mer eller mindre aktuella och trovärdiga. Tid