Är du död?

Är du död? En märklig, konstig fråga kanske du tänker, skulle jag vara död, så kunde jag ju inte läsa dessa ord. Nu talar jag inte i första hand om den fysiska, lekamliga döden utan om den död som skiljer din gemenskap med himlen Gud. Och vänder mig inte heller I första hand till dem som är döda i synder och överträdelser, de vilka inte vill ha något att göra med vår Gud. Jag vänder mig nu till dig, du som tycker att ditt andliga liv känns dött; du hör inte rösten som talar från höjden, du känner inte värmen från honom då du ber, lovsjunger eller samtalar om andliga ting? Allt känns så dött, livlöst, mörkt, meningslöst och  bortkastat. Har Gud glömt mig? Har han inte tid och intresse för mig längre eller har jag gjort något som han ogillar så skarpt att han väljer att tiga? 

Jag tror de flesta av oss har varit med om liknande erfarenheter under livet. Kontakten uppåt verkar stängd, Gud och hela himlens härlighet känns så avlägsen, nästan overklig och tvivlet dimmor lägrar sig borta vid horisonten, redo att uppsluka oss i ett töcken vi inte vill nå fram till.

Vi söker Herren på olika vis, men tystnaden fortsätter, frågorna får inga svar, det är tyst, konstant tyst, skrämmande tyst. Den hoppets stråle som lyser i den dystra vildmarken uppfattar vi inte, trots att den finns där. 

Det är så lätt att anklaga någon, vi vill gärna ha en tydlig orsak, helst en syndabock vi kan hänvisa till, då inte går som vi vill,  önskningarna slår inte in och meningslösheten verkar vara en realitet, värd namnet. Det måste finnas en orsak till varför det är som det är, tankarna mal och mal, vi försöker förstå men känner oss allt mer vilse allt eftersom tiden går.

Men måste alltid allting ha en tydlig orsak, ett svar som vi ögonblicket förstår och kan återkoppla till livet exakt nu, på momangen, på mina villkor. Vi har ofta så bråttom, tycker att vi har så mycket att göra, så mycket vi vill vara med om, uppleva, känna, erfara, begripa och kontrollera. 

Livet skall levas och helst med hast, aktiviteter skall fylla hela veckan och någon tid till andhämtning, reflektion och vila får stryka på foten för det faktum att vi måste bevisa vår duktighet, vår prestation,vårt resultat inför våra medmänniskor, för världens skapare och inte minst för oss själva; att vi kan känna oss värdiga, dugliga; att själva livet blir den stjärnglans som det borde vara! Ändå är det sällan som det är så. Eller har jag fel? 

Livets märkliga vändningar, orättvisor och frågeställningar, behöver vi verkligen alltid ha ett klart och tydligt svar, eller vågar vi erkänna att det finns sådant vi inte vet, inte förstår och inte heller skall begripa. Somt hör Herren till.  Punkt och slut. Något som det inte alltid är lätt att erkänna och finna sig i. Vi vill ju så gärna förstå, begripa, veta. Bli mer och mer lik Gud i ett väsande som inte behagar honom. Självständiga duktighetsministrar istället för formbara lärjungakärl. Och så tror vi att Gud skall välsigna våra vägar, våra val, våra beslut. Och förundras över varför han är så tyst, känns avlägsen och döljer sig. Att låta köttet dö för att istället födas på nytt. Sådant går inte alltid smärtfritt och på en gång. Ibland finns så mycket av oss själva som står i vägen för att livets Ande skall kunna ta gestalt och påbörja sitt byggnadsverk. För att kunna skapa fram guldet.

Andra gånger är tystnaden totalt obegriplig och vi gör klokast I att inte försöka förstå  och begripa utan istället vila i tron. Det är inte lätt, jag veeeeeet...... 

Hur som helst har ändå Herren makten, även de gånger, tider och perioder som allt verkar dött, förlorat och utan bestående värde. Och fadersfamnen står öppen så länge du söker hans ansikte. 

O, djup av nåd, min Gud hos dig att porten öppen står för mig, för mig, för mig, står öppen ock för mig!