Älskar vi människorna?

I morse låg jag och lyssnade på ett radioprogram som handlade om svenska författare. Mitt minne är ibland en skugga, en kvarleva av dess forna storhetstid, och utav det jag minnsav de olika författarporträtten är följande; Författaren Vilhelm Moberg samtalade med ledarskribenten på Dagens Nyheter, Herbert Tingsten som hade tankar på att skriva en roman. "Det kan du inte", svarade Moberg ," för du älskar inte människorna ".

Du älskar inte människorna, vilken dom var det inte över denne kulturhögborgens vapendragare . Dessvärre också över många av oss.  Vi älskar inte människorna. Det är klart, min familj och närmaste vänner går väl an, men de andra,  nej det måste man väl inte? Det har väl aldrig funnits någon som uppfyllt måttet?

Jag tror du vet vart jag vill komma.  Ständigt denna Jesus. Han som älskade människorna in I döden.

Tingsten i synnerhet men också Moberg har varit med och avkristnat Sverige. Det är lätt att ha några syndabockar att beskylla landets utveckling för. Vi har nog många gånger oss själva att beskylla. Vi har inte älskat människorna tillräckligt. Samme Tingsten sade också vid ett annat tillfälle" Skulle de kristna verkligen mena något med sin tro så skulle de göra så mycket mer för att rädda människor från helvetet?" Här kommer de flesta av oss till korta. Vi kunde ha gjort så mycket mer. Den dödens lag som Paulus skriver om är då sannerligen  verksam, till vårt förtret. Om det är någon som omvänder sig blir det stor glädje i himlen. Älskar vi Människorna? På riktigt .