" Jorden raglar,ja, den raglar såsom en drucken; den gungar såsom vaktskjulet i trädets topp. Dess överträdelser vilar tung på den, och den faller och kan inte mer stå upp. " (Jes.24:20)
Det har väl knappast undgått någon att vår värld inte är sig lik. Lyssnar vi på klimatforskarna menar de att det är inte långt kvar till jordens undergång. Jag hörde igår på ett inslag i en av landets större veckotidningar där två yngre kvinnor samtalade med " några experter " om framtiden. Och nog såg den allt bra dyster ut.
Men det var som att läsa Uppenbarelseboken då de omtalade vad de trodde hur framtiden skulle bli.
Klimatforskarna och miljöaktivisterna ser tidens utveckling. Gör vi som Guds folk det ? Eller tror vi fortfarande att Uppenbarelsebokens budskap tillhör en avlägsen framtid, något som inte kommer att beröra varken mig eller mina barn, barnbarn eller barnbarnsbarn? Att läget inte är värre än vad det brukar?
Men tänk om det är så att de händelser som aposteln Johannes såg på Patmos ligger inom den närmaste framtiden? Väcker det rädsla hos dig, oro för händelser du absolut inte vill vara med om? Eller säger det i ditt hjärta; Maranata, du vår Herre, kom! Är Jesu tillkommelse en tröst eller ett hot? En tröst att vi äntligen får se vår dyre Frälsare eller ett hot att du inte får slutföra alla dina drömmar, planer och annat du tänkt göra under livet? Är ditt liv en rättighet eller ett lån från Gud? Är det du eller Han som slutgiltigt bestämmer tider och stunder?
Hos Kristus Jesus finns trygghet. Han har lovat vara med oss alla dagar intill tidens slut. Den jordiska framtiden ser mörk ut, den himmelska ljus. Men " nya himlar och en ny jord" , där rättfärdighet bor, förbida vi efter hans löfte. (2Petr.3:13)
Lammets sång genom himlarna skall brusa Snart en gång genom himlens salar ljusa Snart skall jag stå där inför tronen Snart stämma in i lovsångstonen Snart skall jag skåda min Jesus och prisa hans härliga namn.
Kommentarer
Skicka en kommentar