Fortsätt till huvudinnehåll

Prinsens ödesresa

 Att ett liv utan Kristus slutar i katastrof, det är något vi ibland talar om. Dock är dess följder svåra för oss att verkligen ta in, att ett liv utan tron på Guds Son slutar i fördärv - trots att jag levt ett gott, skötsamt liv. Tack och lov är Guds måttstock något annat än vår begränsade förmåga. Vi ser mest på yttre beteenden, vad människan presterat, hur hon fungerat tillsammans med sina medmänniskor etc. Det händer att hela livet slutar i en enda stor katastrof, man ser endast besvärligheterna men förmår inte se möjligheterna. Vi får gå till Gud då livet är som allra mörkast, ändå existerar olyckor, orättvisor och allt det som kan verka oförklarligt.

Prins Oscar Bernadotte, bror till konung Gustaf V gifte sig med en adlig, men inte kunglig dam. Han miste då kungakronan. Han var predikant - en ovanlig kombination, prins och väckelsepredikant - och jag tänkte berätta om en sjöolycka han var med om. Vi kan dra paralleller till att segla på livets hav och vi förflyttar oss nu 130 år tillbaks i tiden. Prins Oscar förde befälet på korvetten Freja, ( det var ett större segelfartyg)  de seglade på Medelhavet och historien förtäljer sålunda: 

" Då "Freja" under hemresan i mars 1891 låg på Gibraltars redd inträffade en fartygskatastrof, vilken som ett outplånligt minne inristat sig hos prinsen och om vars förlopp han gett en livlig skildring: "Vi låg till ankars på Gibraltars redd. Utanför ´Freja` låg en linje av engelska pansarfartyg. Den 17 mars på kvällen bröt ett oväder ut och storm och sjö satte in från Atlanten mot den öppna redden. (redd= ankarplats) Regnet strömmade ner. 

Jag låg på eftermiddagen och vilade i min kajuta, då den unge vakthavande officeren kom inrusande och rapporterade, att en stor ångare i sjunkande tillstånd kom rakt emot oss. Han meddelade att ångaren försökt ankra, ty han hade hört kättingen rusa ut, men fartyget fortsatte ändå sin väg rakt emot oss. Officeren försvann och i nästa ögonblick hade jag fått på mig min regnrock och var uppe på däck.

I samma ögonblick ljöd alarmskotten från de engelska örlogsfartygen och de tände sina strålkastare, vilket riktades mot det sjunkande fartyget. Jag fann vårt läge ytterst allvarsamt. Ångaren befann sig endast några hundra meter från oss och dess förstäv höjde sig högt över vattnet. Det tycktes som om den inom några få minuter skulle nå fram till ´Freja´. Vi hade ingen ånga uppe och kunde således inte komma undan. Vi hade två vägar att välja: antingen att ta emot stöten och riskera att själva bli sänkta eller också att sticka ifrån oss kättingen och låta korvetten driva ner på klipporna akter om oss. I skenet från strålkastarna syntes ångaren röra sig och komma allt närmare och det var ej lätt för mig att få situationen klar, där jag stod på kommandobryggan. Ansvaret kändes tungt. En sak kunde jag dock göra och det var att bedja min himmelske Fader om hjälp.

Då inträffade ett under: ångarens akter sjönk och tog botten, innan dess stäv nådde oss! Nödropen från de hundratals människor, som sökte klamra sig fast vid det sjunkande fartyget, skar genom luften och överröstade stormens tjut. Under många år kunde jag ej frigöra mig från dessa ångestskrik, som var så starka, att de hördes över hela stan och den väldiga Gibraltarklippan.

Räddningsarbetet hade emellertid kommit igång och båtar från de engelska krigsfartygen förde de räddade ombord dels på de engelska skeppen dels också på ´Freja´. Då jag ett ögonblick gick ned i min kajuta och var tillbaka uppför trappan, kom en man och omslöt mina knän med sina armar och ropade på italienska om förbarmande. Det visade sig vara den engelska kocken på det sjunkande fartyget. Han berättade, att det var en emigrantångare, som hette "Utopia" och var på väg till Amerika. Ångaren hade haft för avsikt att gå in till Gibraltar, men då kaptenen såg de många ljusen från de engelska fartygen, blev han rädd, att ej få plats för ankring. Han försökte då svänga fartyget och föra det längre in på udden, men ström och sjö drev det ned på pansarrammen av ett av de engelska slagskeppen. Hela sidan på ångaren revs upp. Det var detta som min vakthavande officer hade hört, då han fick den uppfattningen, att ångaren fällde sitt ankare."

Prinsen berättar i fortsättningen uppskakande detaljer i räddningsarbetet. Därunder fick många engelska matroser sätta livet till. Under det att skeppsbrutna lades in på "Frejas" batteridäck, fick prinsen genom en av batteriportarna se en ung engelsk officer, som kom upp med sin båt längs sidan av korvetten. På den vänstra armen bar han ett litet barn och med den högra armen styrde han. Själv var han utan mössa och alldeles genomvåt. Han begärde att få tre av "Frejas" matroser såsom roddare i sin båt istället för de tre engelska han mistat. Prinsen tvekade ett ögonblick med tanke på svårigheterna för de svenska matroserna att ledas av en engelsk officer, vars språk de ej förstod. Men då pekade den unge officeren på det sjunkande fartyget och sa: "Sir, det finns flera att rädda!"

Han fick ögonblickligen sin önskan uppfylld. Många svenska matroser anmälde sig frivilligt och prinsen tog ut de bästa. Prinsen tillägger: "Att våra gossar skötte sig, framgick tydligt av de kraftiga engelska hurrarop, då de våra efter väl slutat värv på natten åter sattes ombord på ´Freja´. Den engelska amiralens uttalanden vid ett besök följande dag bestyrkte också detta faktum."

En sista, gripande episod från denna fasans natt bevarar prinsen i minnet: "Utopia" sjönk djupare och djupare och de vettskrämda emigranterna, som mest bestod av italienare och ungrare, kröp längre och längre fram i fören, som ännu höjde sig över vattenytan. Plötsligt såg man, hur ångaren lade sig på sidan och havet uppslukade alla, som sökt sin räddning framme i fören. Men när vågorna, som sprutade högt över skeppet, när det sjönk, åter hade lagt sig, syntes en man kvar på vraket. Han hade klättrat upp mellan skorstenen och ångröret och där höll han sig fast. I strålkastarljuset syntes han mycket tydligt. Det var en gammal man och han viftade med handen. En av de engelska fartygscheferna beslöt då att söka rädda mannen. Han tog sin ångbarkass ( en slags livbåt) med en mindre roddbåt på släp och förde denna utanför vraket. Så firade han den tomma roddbåten ner, så att den nådde fram till mannen, som tog ett språng ner i båten.  Nu var han räddad! Men i nästa ögonblick kom en väldig våg, som vräkte omkull båten och den gamle mannen försvann i djupet. Han var nästan frälst och dock helt förlorad" Det är med djupt allvar i rösten prinsen uttalar dessa slutord om "Utopias" skeppsbrott och den som känner hans nitälskan för varje medmänniskas frälsning förstår innebörden."

Den som upplevt en tragedi av dessa mått har naturligtvis ett mycket större perspektiv på livets allvar och själavinnandets betydelse. Måste hela världen bli ett slagfält innan vi förstår allvaret? Herre, hjälp oss!  

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Ny bok: De svarade JA på kallelsen

Min nya bok De svarade JA på kallelsen finns nu att förbeställa från Midnattsropet Förlag.  https://midnattsropet.se/produkt/de-svarade-ja-pa-kallelsen/  Från bokens baksida:  Följ med på en spännande tidsresa och möt 24 gudsmän och kvinnor som tjänade Gud på olika områden och platser under arton och nittonhundratalet.  Fattigdom, lidande och förföljelse hindrade inte dem att fullfölja sin kallelse. Denna bok vill förmedla hopp till efterföljare i vår nu så oroliga tid!

Innan ditt rike blev kartlagt

Innan ditt rike blev kartlagt  av Nils Ferlin Det var bara tokar och dårar som lyssnade till dig först. Det var slavar och skökor och ogärningsmän men då var ditt rike störst Det var bara enkla själar Och själar på undantag. Sen byggdes det tabernakel och kyrkor av alla de slag Och påvar kom det och präster som tvistade om vart ord Du fällt på din korta vandring på denna bullrande jord Men tokar var det och dårar Som lyssnade till dig först. Det var innan ditt rike blev kartlagt och då var ditt rike störst. En dikt som verkligen förklarar kristendomens begynnelse och tidiga utveckling. Jag vet inte om Ferlin hade någon personlig tro på Jesus Kristus, men beskriva hur det började och hur det blev, det kunde han.

Två viktiga ord !

      I mitt förra inlägg skrev jag något om den brustna förlåten. Ordet förlåt har två betydelser, dels det stora skynket i templet i Jerusalem, men ofta är det något annat vi tänker på då vi hör ordet förlåt. Betoningen är visserligen olika i det talade språket jämfört med det skrivna. Ändå är betydelsen av orden av stort evighetsvärde. Den brustna förlåten och försoningens betydelse tog jag upp i mitt förra inlägg. Utan den skulle vi inte nå himlen. Den andra betydelsen av ordet förlåt har även det konsekvenser för evigheten. Att förlåta sin nästa. När jag var ung tänkte jag ibland att nu har vi kommit så långt i vår överlåtelse att det där med förlåtelse det är inte så viktigt längre. Ack hur fel jag hade!  På samma sätt kunde jag tycka att bedja Fader Vår bönen mest var något religiöst, något som kyrkliga och "halvfromma" höll på med. Vi som tillhörde t.ex pingströrelsen eller var med i maranata behövde inte bedja den bönen eftersom vi var så "fria". Jag tror a