Fortsätt till huvudinnehåll

Guds församling får inte styras av politiska beslut

 "Ty icke mot sanningen utan allenast för sanningen förmå i något" (2Kor.13:8)

Hade igår förmånen att sammanstråla med en ung levande prästkandidat, som den akademiska bildningen - tack och lov - inte lyckats förstöra. Det var tal om hur det går till i "de lärdas forum", i kunskapens högborg där Guds ord förvanskas allt mer och mer. Inriktningen drages åt det politiska hållet och man vill från högskolornas sida, mer fostra fram politiska agitatorer än väckelseförkunnare. Nog för att det länge pågått avfallstendenser men dessa verkar eskalera i takt med tidens gång. Jesus och hans försonargärning förminskas på bekostnad av att vårda planetens framtid där personer som Greta Thunberg nästan helgonförklaras redan under sin livstid. 

Det enkla väckelsefolket har alltid fått vandra med Herren "utanför lägret" i med och motgång, i solsken och mörker ledda av Anden och ordets kompass. Den levande Gudens församling har aldrig styrts av politikernas makt och inflytande. Den har istället varit ledd av Guds Ande och skall den få vara det, fram till dess att Jesus kommer? Det är så lätt att ge efter och tumma på än det ena, än det andra, vi vill gärna ha en bekväm väg att vandra fram utan några större uppoffringar eller försakelser. 

Skall Människosonen, när han kommer finna någon tro på jorden? Kommer det att finnas kvar några som inte böjt sina knän för Baal? Den utlovade väckelsen, vad blev det av den, är den på väg eller fanns inte förutsättningar att klara av att vårda de nya? Eller löper den utanför allt vad etablerat heter, med enkla föraktade lärjungar som samlas i hemmen, de som aldrig fick några positioner och något människoerkännande men som är kända av Herren? Utanför det politiska väldet men innanför lärjungakretsen.

Frukta inte du lilla hjord, ty det har behagat Fadern att ge er riket. (Luk.12:32) Det får vi ta fasta på och räkna med hans trofasta omsorg. Gömd i klippans rämna når inte fiendens pilar oss, fria från politisk, religiös och sekulär påverkan. Hos hörnstenen - Kristus! 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Innan ditt rike blev kartlagt

Innan ditt rike blev kartlagt  av Nils Ferlin Det var bara tokar och dårar som lyssnade till dig först. Det var slavar och skökor och ogärningsmän men då var ditt rike störst Det var bara enkla själar Och själar på undantag. Sen byggdes det tabernakel och kyrkor av alla de slag Och påvar kom det och präster som tvistade om vart ord Du fällt på din korta vandring på denna bullrande jord Men tokar var det och dårar Som lyssnade till dig först. Det var innan ditt rike blev kartlagt och då var ditt rike störst. En dikt som verkligen förklarar kristendomens begynnelse och tidiga utveckling. Jag vet inte om Ferlin hade någon personlig tro på Jesus Kristus, men beskriva hur det började och hur det blev, det kunde han.

Tag inte vilddjurets märke av bekvämlighet

 "Här gäller det för de heliga att ha ståndaktighet, för dem som hålla Guds bud och bevara tron på Jesus" (Upp.14:12) De flesta - även de som inte kan så mycket ur bibeln eller har någon gudstro att tala om - har hört talas om märket i handen och på pannan. Teorierna om vad det kunde tänkas vara är många, en del mer troliga än andra. Frågan har dock alltid varit; kommer människan att ta emot detta märke, vad och i vilken form det än kommer att gestalta sig i. Många säger ett bestämt nej på den frågan, men när det då verkligen gäller, hur kan du då vara så säker på det. Tänk om märket skulle vara något i stil med alla andra uppfinningar och "nymodigheter" vår värld upplevt blott under de senaste hundra åren. Många av oss vill leva ett bekvämt liv, kunna göra vad vi vill, åka dit vi vill, träffa dem vi vill etc. (Undertecknad utgör inget undantag) Det senaste året har vi inte kunnat göra det som vi varit vana vid och nu ser många fram emot att världen skall återgå til

Annorlunda

 En dikt av Nils Bolander När man ska till och dö blir allting annorlunda. En droppe ångest i leendet som en södergök i ett sommarlandskap. De lätta orden bli så tunga och tystnaden så besjälad, så full av ekon och outtalade önskningar. Huvudsak blir bisak, och man får ett ögonmärke bortom alla nära och kära: hemlandet. När man ska till att dö, kommer resfebern över en som en nordisk skymning och en iver att få trycka händer till tack och förlåt före avfärden. Luften ropar av avsked som vildsvalornas bevingade plog mot söder i glasklar oktober med en lockelse bortom allt förnuft.  När man ska till att dö blir allting annorlunda.