Gåvan att tiga eller gåvan att tigga

 "Nådegåvorna är mångahanda, men Anden är en och densamma." (1Kor.12:4)

Låt dig inte skrämmas av rubriken; gåvan att tiga eller gåvan att tigga. Jag tänker varken tiga om det som är angeläget, än mindre tigga om understöd. Allt har sin tid, att tala har sin tid och att vara tyst och lyssna har sin tid, att få har sin tid liksom att ge har sin. Allt medan jorden snurrar runt solen. 

Det var en gång en man som sade halvt på skämt, halvt på allvar då det var frågan om vilka nådegåvor han trodde sig ha fått, att jag har gåvan att tiga. I själva verket var han ganska pratsam så sanningshalten var väl inte hundraprocentlig. Däremot är det många av oss som verkligen skulle behöva gåvan att tiga, inte minst i själavården och bikten. Systrar och bröder som hellre dör än förråder vad som sagts bakom lykta dörrar i biktstolen. Det är ett heligt ansvar att bevara vad din nästa anförtrott åt dig. Och det skall ingen missbruka.

Skvaller, lögner och skitprat mår ingen bra av. Ändå är det så lätt och t o m roligt att skvallra om min nästas misslyckande och tillkortakommande; - vad det inte det jag trodde, ja, jag säger då det, var han inte bättre än så, han gjorde fel men se, jag, jag, JAG gör inte så. Och så ruineras ryktet med hast. Ett skadat rykte är svårt att reparera och nog vill du väl ändå inte vara upphovsman till att sätta din nästa i vanära, trots att han agerat felaktigt! Här behövs gåvan att tiga, var så säker.

Ibland då vi hör eller ser på de kristna radio och TV-kanalerna möts vi av röster som vädjar om ekonomisk hjälp för något behjärtansvärt ändamål. Andra gånger kommer tiggarbrev på posten. Guds verk kostar även ekonomiska medel, det är vi så väl medvetna om. Min förhoppning är ändå att den som blivit andligt välsignad gärna också är med och välsignar tillbaka med penninggåvor. När det andliga livet fungerar i församlingen då är det också naturligt att vara med och offra och då behövs inga kollekttal. Vi ger med glädje då offerboxen passerar. 

Till min fasa måste jag änddock erkänna att jag varit med på möten där offertalet varit längre än hela predikan. Girigheten kan naturligtvis bli - vilken den inte skall vara - en frestelse för både givare och mottagare. Girighet är avgudadyrkan (Ef.5:5) och Gud älskar en glad givare som generöst ger till hans verk av fri vilja. Honom välsignar han. 

Det finns frimodiga evangelister som tar upp flertalet kollekter under sina möten. Det kan man naturligtvis göra men det går också att göra som t ex fribaptisterna gjorde, det togs inte upp någon kollekt i mötet, det går utmärkt att ge utanför själva mötet om man hellre skulle föredra detta. 

Gåvan att tiga, o hur viktig är inte den. Låt oss däremot inte tiga med att föra ut glädjebudskapet, evangelium till alla folk. Det är då sannerligen skillnad på att tiga och tiga. Med största skepsis avfärdar jag ändå att kalla något för gåvan att tigga. Det finns gånger det är befogat att göra ett upprop för den ekonomiska situationen men om elden brinner väcker den ock längtan att vara med och känna ansvar. Väckelse kostar både tid och pengar, svett och tårar. Att offra, är det fastmer inte en möjlighet och en förmån snarare än en gåva? För Kristus och hans rike.