Fortsätt till huvudinnehåll

Bikten, något inför både Gud och människor?

 Att bikta sig - är det något du gjort eller kanske rent av brukar göra? Inom vissa frikyrkliga kretsar har man ibland nästan föraktfullt hånat bikten och dess betydelse med hänvisningar till katolska biktstolar och tystnadslöften som naturligtvis kan diskutteras - är en präst moralisk skyldig till att anmäla ett grovt brott för ordningsmakten - kan en tystnadskultur skyddas bakom angivna löften och försvaras alla gånger?

De flesta av oss har dock aldrig kommit i närheten av att räknas bland "de stora skurkarna"? Om vi räknar efter vår mänskliga måttstock. Herrens måttstock skiljer sig dock, "alla hava syndat" och "ingen rättfärdig finns, icke en enda". Men är det inte skillnad på synd och synd? Jo, naturligtvis, men det var därför Kristus blev räddningsplankan för oss. För att ge oss möjlighet till gemenskap med Fadern. 

Att bikta sig inför Gud är naturligtvis viktigt. Att ha sin sak klar med honom. Ibland kan det också vara bra och av värde att bikta sig inför någon människa vi känner förtroende för, att dela livets svårigheter tillsammans och kanske få värdefulla råd och tips för krissituationer. Det kan också vara till lättnad att få kasta av sig skuldbördan inför någon medmänniska som kan hålla tyst om vad som allra djupast trycker oss. Skvallerkärringarna göre sig icke besvär. Dem låter vi Gud döma.

Fast, tänk om biktprästen gjort större synder än mig, hur skall jag då förhålla mig? Det kan du naturligtvis inte veta, men tror du inte på syndernas förlåtelse? Att både dina och prästens synder är kastade i glömskans hav! Förresten, fiskeförbudet är inte upphävt och den himmelska regeringen tänker inte ta upp frågan på agendan förrän vid den yttersta domen. Genom tron på Jesus blir du frikänd. (Joh.5:24)

Att dra synden fram i ljuset, är det något gott eller något ont? Det beror alldeles på vad saken handlar om. Viss synd måste nog fram för att bekännas för att Anden skall kunna fortsätta sitt verk medan annan synd enbart bör bekännas under bikten. Vi människor är ju så snara, kvicka att döma utan att ha helhetsperspektivet. Såsom judarna skriade; Korsfäst, korsfäst, så skriar många idag; Avsätt, avsätt, då vederbörandes synd, snedsteg och felaktiga beteende offentliggörs. Att jag själv är en benådad syndare, se, det tar jag inte hänsyn till. Istället för att lik Jesus benåda storsyndaren träder egenrättfärdighetsfariseén fram och han är inte god att tagas med. Han vet precis, exakt hur allt skall vara, hur allt skall skötas och kräver straff för gottgörelse han inte har att göras med. Har du träffat honom vet du att han inte ger sig förrän lagens hämnd trätt i kraft. 

Nu försvarar du synden kanske du tänker: Inte alls. Det är dock alltför vanligt att med storsläggan hårt gå åt vissa synder medan annat som är lika mycket synd i Herrens ögon behandlas varsamt med silkesvantar med överseendets sigillstämpel. Vet du vad sådant kallas för; Jo, hyckleri av värsta sort. Och det hoppas jag ingen av oss vill vara, och att du förstår att jag vill ditt bästa.

Men har du aldrig sett din egen synd i ljuset av Guds Ord och förstått vilket offer som gavs, då förstår du inte heller hur stort det är att vara förlåten, benådad och räddad. Du behöver inte ha levt ett liv i sus och dus med vin, kvinnor och sång för att behöva bli frälst. Även du som har det bra behöver Jesus. Du får komma till honom, den levande stenen, som väl av människor är förkastad , men inför Gud är "utvald och dyrbar" (1 Petr.2:4), som så mycket annat är det om honom, Jesus Kristus det handlar om, han som är livets bröd. 

Laestadianerna har en sedvänja som skiljer dem åt från övriga kristna grupperingar, en slags "förlåtelseceremoni" i början av gudstjänsten. Då möjliggörs tillfälle för de som har något otalt med någon av de andra i gudstjänsten att låta sig försonas med varann. Då detta fungerar är det inte alls så dumt. Genom att förlåta varandra får Anden så mycket mer utrymme att verka.

Tänk om vi i de s k mer fria kretsarna skulle våga praktisera något av detta. Räcka varandra handen och säga. - Käre broder eller syster, förlåt mig för att jag inte älskat dig tillräckligt under veckan? Naturligtvis sagt ur hjärtat och inte som en ny ceremoni i gudstjänstordningen, tänk vad det kunde förlösa fram. Att älska Herren över allt annat och sin nästa som sig själv. Det borde inte vara svårt, men ack så svårt, ja nästan omöjligt för oss det ändå är. Hos Jesus finns förlåtelse för både rövare och farisée, han bortskjuter inte den som uppriktigt söker honom.

Från Frälsaren på korsets stam Ljus faller på min dräkt. Då träder syndens fläckar fram Jag blir med rövar´n  släkt. Men han som var mot rövar´n  god Han gör mig snövit i sitt blod. Så helt förlåter Gud, så helt förlåter Gud.


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Ny bok: De svarade JA på kallelsen

Min nya bok De svarade JA på kallelsen finns nu att förbeställa från Midnattsropet Förlag.  https://midnattsropet.se/produkt/de-svarade-ja-pa-kallelsen/  Från bokens baksida:  Följ med på en spännande tidsresa och möt 24 gudsmän och kvinnor som tjänade Gud på olika områden och platser under arton och nittonhundratalet.  Fattigdom, lidande och förföljelse hindrade inte dem att fullfölja sin kallelse. Denna bok vill förmedla hopp till efterföljare i vår nu så oroliga tid!

Innan ditt rike blev kartlagt

Innan ditt rike blev kartlagt  av Nils Ferlin Det var bara tokar och dårar som lyssnade till dig först. Det var slavar och skökor och ogärningsmän men då var ditt rike störst Det var bara enkla själar Och själar på undantag. Sen byggdes det tabernakel och kyrkor av alla de slag Och påvar kom det och präster som tvistade om vart ord Du fällt på din korta vandring på denna bullrande jord Men tokar var det och dårar Som lyssnade till dig först. Det var innan ditt rike blev kartlagt och då var ditt rike störst. En dikt som verkligen förklarar kristendomens begynnelse och tidiga utveckling. Jag vet inte om Ferlin hade någon personlig tro på Jesus Kristus, men beskriva hur det började och hur det blev, det kunde han.

Två viktiga ord !

      I mitt förra inlägg skrev jag något om den brustna förlåten. Ordet förlåt har två betydelser, dels det stora skynket i templet i Jerusalem, men ofta är det något annat vi tänker på då vi hör ordet förlåt. Betoningen är visserligen olika i det talade språket jämfört med det skrivna. Ändå är betydelsen av orden av stort evighetsvärde. Den brustna förlåten och försoningens betydelse tog jag upp i mitt förra inlägg. Utan den skulle vi inte nå himlen. Den andra betydelsen av ordet förlåt har även det konsekvenser för evigheten. Att förlåta sin nästa. När jag var ung tänkte jag ibland att nu har vi kommit så långt i vår överlåtelse att det där med förlåtelse det är inte så viktigt längre. Ack hur fel jag hade!  På samma sätt kunde jag tycka att bedja Fader Vår bönen mest var något religiöst, något som kyrkliga och "halvfromma" höll på med. Vi som tillhörde t.ex pingströrelsen eller var med i maranata behövde inte bedja den bönen eftersom vi var så "fria". Jag tror a