Att komma halvvägs

 Att komma halvvägs. När vi ser på almanackan så har halva kalenderåret passerat. Vi är nu inne i årets sjunde månad. Årstidskalendern står även den på sin höjd med strålande sommarväder. Kyrkoåret har förvisso gått något förbi dess mitt även om det inte är mer än en månad. Livet har passerat dess mitt och rent teoretiskt kunde halva livet återstå, majoriteten av mina förfäder har uppnått hög ålder. Personligen tror jag inte att jag kommer att bli särskilt gammal, den kroppsliga omvårdnaden har inte alltid skötts lika bra som den andliga och för övrigt tror jag att Jesus hämtat hem brudeskaran innan dess. Men man kan ju naturligtvis inte veta framtidsdetaljer så exakt som man önskar ibland. 

Många i min generation är uppe på livets middagshöjd med karriär, yrkesliv, barn som håller på att bli vuxna, huslån och studieskulder som skall amorteras, den beryktade livskarusellen många drivits in i är dagligen närvarande. Trots att jag själv i vissa avseenden står utanför nyss nämnda livsmönster och har ibland levt ett "alternativt" liv är medelåldern närvarande, den ljuva ungdomstiden är historia och ålderdomen har inte än knackat på dörren. 

Vi har säkert alla stött på människor som påbörjat diverse projekt men lämnat dem halvfärdiga. De har på något sett gått halva vägen men lämnat allt åt sitt öde. Vad det beror på behöver vi inte alltid veta, det räcker med att konstatera fakta. Halvfärdiga husbyggen, halvfärdiga skolutbildningar och halvfärdiga drömmar. Livet har inte alltid blivit vad vi förväntat oss. Ibland har oväntade händelser raserat det vi byggt upp. Andra gånger har inte det vi gett in oss i varit det som vi trott, och besvikna har vi vandrat vidare och undrat varför inte Gud grep in mer.

Men att Gud griper in i historien och ställer allt till rätta, hur ofta handlar han på det sättet? Oftast överlämnar han besluten till oss även om han talar. Andra gånger styr han bakom kulisserna trots att vi inte uppfattar det synligt. Han styr ju konungar likt vattenbäckar (Ordspr.21:1) Bortser vi från de verkligt stora ingripanden som då Jesus föddes som människa i Israel och alltings återställande i slutet av tiden tar han sällan kommandot utan kastar istället ut noten till oss människor, att förvalta det vi fått och sprida hans rike vidare med hast över landet.

Ett exempel på hur han undantagsvis grep in i historien och lämnade kvar ett halvfärdigt "projekt" finner vi i första Moseboks elfte kapitel; försöket av människan att bli för stor, att bygga ett torn som skulle nå högre upp än vad som var tillåtet. Människan ville själv bli gud och erövra områden som inte tillhör henne. Tillägna sig kunskap, göra sig för mäktiga och härska över jorden. Då skedde språkförbistringen vid Babels torn och plötsligt så förstod inte den ene vad den andre sa och man blev främlingar för varandra istället för att tidigare levt i brödraskap. Ett torn blev stående halvfärdigt som ett monument över människans begränsade förmåga, tiden var inte inne för en världsregering än. Guds klocka visar på något annat. 

Är vår värld och vårt universum halvfärdigt? Ibland verkar det som om Gud fortfarande håller på att skapa och det är kanske så att evigheten består i nyskapande, det talas om nya himlar och en ny jord. Men att vår Herre lämnar något halvfärdigt, nej, det tror vi väl ändå knappast. Fast ibland verkar det att ta tid för honom också men så har han ju ett helt annat sätt att se tid på än vad vi jäktade 2000-tals människor har.

Emellanåt då en ung eller allmänt verksam person kallas hem blir deras livsverk nästan halvfärdigt och vi efterlevande får förvalta arvet vidare. Måhända bringar sångens ord någon vägledning, - Verket är inte färdigt, förrän du hembud får Saligt ur natten dagas evigt gudstjänstår! Med hopp om att dagens betraktelse kom mer än halvvägs.