Vanans makt

 Det händer att vi ibland talar om vanans makt. Oftast märker vi inte hur stor dess påverkan är. Kommer vi in i ett mönster är det svårt att bryta dess vanebildning och allting sker på rutin. Mot bakgrunden av ovanstående så tror jag knappast jag är ensam om, att i mitt stilla sinne tänka; hur skall det bli nu, när det öppnas upp mer och mer och vi träffas igen. Ökar eller minskar deltagarna i t ex en gudstjänst eller på ett väckelsemöte? Har längtan och hungern hos svältfödda lärjungar väckt fram en "ton" efter något nytt, något mer? Har vi nått några nya vänner under de digitala sändningarna som vi nu möter "in the real life"? Eller kommer verksamheten att fortgå som förut, med samma mötesmaskineri som upprepar liturgin söndag efter söndag? 

Det är inte lätt att få gamla hundar att sitta och vi inom frikyrkligheten sitter dessvärre i samma båt. Såhär har vi alltid gjort, den här metoden har passat så bra förut, det finns ingen anledning att byta ut den. Visst kan vi bedja till Gud och det skall vi naturligtvis göra, men sätter inte vi oss i rörelse, så kommer inte heller han att påtvinga oss med sin Ande. Känner vi oss trygga eller blir vi oroliga när Anden är å färde?

De flesta kommer till tro på Gud i unga år. Antingen finns tron ​​i hemmet och modersmjölken eller så sker avgörandet innan tjugo års ålder. Ju äldre människan blir desto svårare blir det att bli frälst. Så är det också i ofta i en församling. I en ny församling är det ofta lättare för Anden att verka, mottagligheten är större, - medan traditioner ofta dominerar bland de som etablerat sig och då behövs det så mycket mer för att komma till stånd med förändringar. Har denna stilleståndsperiod fört oss närmare källan, Jesus Kristus, och nu är vi fulla av entusiasm och evangelisationsglädje inför sommaren. Må Gud hjälpa oss att kasta loss! Släppa förtöjningen och gå med Honom!