Tro och gärningar

 "Så är tron i sig själv död, om den inte har med sig gärningar" (Jak.2:17)

Tro och gärningar, hur går allt det där ihop egentligen? Det är ju endast genom att tro på Jesus Kristus som vi blir frälsta och rättfärdiga. Samtidigt kan inte våra goda gärningar behaga Gud. Dessutom talas det om döda gärningar.

Att förstå sig på hur allting skall vara blir lätt något vi försöker göra. Vi börjar bra men målar in oss mer och mer i ett hörn och får till slut erkänna att, vi visste egentligen inte så mycket. Skall vi dra följande resonemang och vår förståelse till sin spets; innebär det då att himmelriket till största delen kommer att befolkas av människor som aldrig "blev något" i den här världen? Att många som levt ett utgivande liv mot sin nästa, men inte bekänt Jesus som Herre i sitt liv, ändå hamnar utanför? 

Jag önskar att jag kunde ha ett klart och tydligt svar på dessa svåra frågor, men gör klokast i att överlämna saken till honom som dömer rättvist. För är det något som den domen kommer att bli, så är det en rättvis utgång. Den som fått mycket att förvalta får också en strängare bedömning av vår Herre än den som inte har så stor redovisningsskyldighet. Ändå är det väl inte domen som i första hand driver oss att verka för vår himmelske uppdragsgivare utan kärleken till honom. " Räddhåga finns inte i kärleken, utan fullkomlig kärlek driver ut räddhågan, ty i räddhågan ligger tanke på straff, och den som rädes är icke fullkomlig i kärleken." (1Joh.4:18)

Gärningar blir en följd av tron, det tror jag att de flesta av oss är överens om. Och en ögontjänare blir i längden sällan uppskattad av särskilt många, medan den som tjänar troget i det fördolda har en skatt i himlen som väntar. Handlar det inte ofta om motivet till mitt agerande, varför gör jag si eller så? Är det för att jag älskar Jesus, eller handlar det mer om prestige och egen vinning?

Vi människor bedömer i regel utifrån vad vi ser med våra fysiska ögon, vad människan gör och har fått producerat under sitt liv. Vi har vår begränsade måttstock och ser sällan människan i dess privata sfär. En framgångsrik familjefar som byggt upp sitt företag och gynnat bygden upplevs av många som en tillgång och är han då också en levande kristen sätter han i någon mån sin prägel på sitt sammanhang. En trashank med dålig karaktär, däremot, upplevs lätt som misslyckad om han inte lyckas uppvisa framsteg i sin jordiska vandel och hans enkla Jesus-tro tages inte alltid på allvar. Men vad som händer bakom de lykta dörrarna ser vi inte.

Trots deras olika livssituation kvarstår frågan; hur fungerar han/hon i hemmet, bland sina närmaste? I bönen ensam med alltings skapare?  Båda två utkämpar förmodligen en stor kamp trots att resultatet skiljer sig markant åt? Vad som rör sig i människans innersta värld vet vi sällan, hur ofta lär vi känna en människa riktigt väl, på djupet. Många gånger tror vi att vi gör det, men så är inte fallet. Vår himmelske Fader däremot gör det och han kan därför döma så mycket mer rättvist, inte alltid till vår fördel men med ett helhetsintryck.

Jesus är enda vägen till Gud, (Joh.14:6) och det är genom att tro på honom du blir frälst. Vi har sagt det många gånger, men det tål att upprepas; du kan aldrig förtjäna din frälsning, allt är av nåd. Detta gör att det kan uppstå problem, då vandeln inte överensstämmer med bekännelsen. Han som är frälst, hur kan han göra si eller så? Samtidigt finns det människor som lever ett klanderfritt liv, duktiga, skötsamma renlevnadsmänniskor med en enorm kärlek till sin nästa, men de vill inte höra talas om Gud? Hur når vi fram till dessa? Och skall Gud "tvinga" in dem i sitt himmelrike på grund av att de levde på ett föredömligt sätt? Hur skulle deras evighet i sådant fall gestalta sig. Att de mot sin vilja skulle vara tvungna att leva tillsammans med Gud kan ju inte bli en "salighetens himmel". Inga lätta frågor.

Vid den yttersta domstolen skall livets bok öppnas och då skall människan dömas utgående från hur livet var. (Upp.20:12) Då äntligen skipas rättvisan fullt ut. "Det är fruktansvärt att falla i den levande Gudens händer" (Hebr.10:31). Den som aldrig hört evangeliet eller den som levt ett föredömligt liv kommer naturligtvis inte att få samma dom som "den verkligt ogudaktige" eller djävulsdyrkaren. Hur går det för oss kristna då? Vi kommer endast att träda fram inför Kristi domstol, (2Kor.5:10) Genom försoningsdöden och uppståndelsen blir vi frikända " Sannerligen säger jag er: Den som hör mina ord och tror honom som har sänt mig, han har evigt liv och kommer icke under någon dom, utan har övergått från döden till livet." (Joh.5:24)

Detta är evangelium, de glada nyheterna. Att leva sitt liv i kärlek och trohet mot sin Mästare innebär att vi tjänar honom med glädje. Eftersom vi inte vill vara söndagskristna så är vårt dagliga värv många gånger en "vardagsgudstjänst" oberoende av vad den sysslan än är. Det du gör av glädje behagar Gud, men läser du skriften endast av tvång eller för att hävda dig mot din nästa, då kan du lika gärna göra något helt annat, Gud ser inte till din "fromhetsövning". Död religion med döda gärningar föder ingen tillväxt för Guds rike och fariseismen är inget som endast fanns i antiken under de år Jesus vandrade härnere, utan den frodas i allra högsta grad idag. 

Tack och lov för barnaskapets ande! Genom tron verkar vi för konung Immanuel på den plats vi blivit kallade eller tilldelade. Och gärningarna följa i dess spår tills han kommer!

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Ny bok: De svarade JA på kallelsen

Två viktiga ord !

Innan ditt rike blev kartlagt