"Men det har jag emot dig att du har övergivit din första kärlek" (Upp.2:4)
Församlingen i Efesus är omnämnd i tre olika sammanhang i den heliga skrift. Dels skriver Paulus ett mäktigt församlingsbrev riktat till vännerna i den staden, dels finns den omnämnd i Apostlagärningarna och för det tredje är det den första av de sju församlingarna i Uppenbarelseboken som får ett brev skickat till sig.
Att ha övergivit den första kärleken, att ha någonting som står emellan mig och Gud, ack hur vanligt är det inte. Att det finns någonting i den mörka hjärtevrån som vi inte vill överlämna till Gud. Det behöver nödvändighetsvis inte vara frågan om någon större synd, men det blir likväl en "skötesynd" som hindrar det friska källvattnet att sätta det klara vattnet i rörelse och ditt liv blir lätt till ett stillastående vattendrag som drar till sig bakterier och osundhet. I det osunda ljumma vattnet är det svårt att få livet att frodas och för att en reservoar full med unket vatten fordras att nytt vatten i stor mängd kommer i kontakt med det gamla vattnet. Och det är inte ens säkert att den unkna kvava lukten försvinner på en gång. Kanske finns ingrodd smuts som måste arbetas bort.
Har vi tillräckligt länge hindrat livets flödande vatten att ge tillträde till vårt innersta väsen kan det vara ganska dunkelt därinne. I själens djup, har det levande vattnet fått vara i rörelse? Eller är det långvarigt vattenstillestånd? Det levande vatten som Jesus erbjöd kvinnan vid Sykars brunn, har vi, du och jag fått det till vår arvedel så vi kan släcka den törst som finns i vårt inre? Bliva mättade av Jesus själv.
" Och överallt dit den dubbla strömmen kommer, där upplivas alla levande varelser som röra sig i stim, och fiskarna bliva där mycket talrika; ty när detta vatten kommer dit, blir havsvattnet sunt, och allt får liv, där strömmen kommer." (Hes.47:9) Ära, Halleluja!
Tänk om Jesus fick tillträde till det där innersta rummet som kan finns hos oss; Tillträde förbjudet och så två åskblixtrar! Du vet att han klappar på för att fira måltid med oss. Han går inte igenom den stängda dörren eller bryter sig in. Inte alls. Han klappar på med sin ömma stämma och frågar om det finns någon som väntar på honom.
Vi talar ibland om att Gud är så avlägsen, så fjärran och så tyst. Många gånger har vi svårt att förnimma den himmelska tonen. Andra gånger babblar vi på så mycket själva att det är närapå omöjligt för honom att få en syl i vädret. Det är så mycket vi skall göra, så många vardagsbestyr som tar tiden ifrån oss istället för att vi gör som Betania-Maria, sitter ned vid Jesu fötter.
Idag var det en praktisk detalj som inte ville fungera såsom jag önskade och jag ropade desperat till vår Herre att han skulle hjälpa mig. Det tog en stund innan det lilla problemet kunde lösas men sedan vägledde mig anden. Jag får instämma i vad den stora gudsmannen Boltzius sade då han bett till Gud för den dåvarande drottningens tillfrisknande, Ja, se Herren hörde mig den här gången också! Ära, Halleluja!
Finns det något emellan Gud och dig, varför inte göra upp det istället för att skjuta fram det hela. Det kanske smärtar men ljuv är viloplatsen invid Jesu hjärta. Den frid som du så innerligt längtar efter, skall du inte ge Jesus möjlighet att få ta hand om det som står i vägen, så att vattnet på nytt kan sättas i rörelse innan bakteriefloran tar över. Kom innan det är försent! Han älskar dig, min vän.
Tag mig helt! Till dig jag trängtar, Medan Anden här går fram. Jag din fullhet efterlängtar, Medan Anden här går fram. Hjälp mig hålla dina bud, Vandra städs i fläckfri skrud, Tryck din stämpel på mig Gud, medan Anden här går fram.
Kommentarer
Skicka en kommentar