Här tror jag vi alla finner en gemensam beröringspunkt, ibland blir inte dagen alls som vi tänkt oss. Då morgonen grytt och vi "kommit igång", gjort våra förpliktelser, fixat och donat, och så, plötsligt, är det kväll. Idag hade vi tänkt gå igenom en massa gamla räkningar, men min telefon vägrade att laddas, så det fick bli resa till köpcentrat istället, något jag inte alls hade en minsta tanke på dagen innan.
Vad morgondagen bär i sitt sköte tror vi oss så ofta veta och vissa dagar blir i stort sett som vi planerat. Andra dagar blir det inte alls. Människan spår, men Gud rår. Ofta vill vi hinna med att göra så mycket, men olika tillfälligheter sätter spelet ur styr och livet nästan glider oss ur händerna. Och vi tvingas inse; vad blev det egentligen av alltsammans. När slutverket skall revideras, vad lämnar du då kvar till de efterlevande? Då det gått några decennier, är det många som minns dig eller din livsgärning utan vilar snarare något av ett, - stilla levde du ditt liv, stilla gick du in i evig frid, över ditt minne.
Var dag är en sällsam gåva, en skimrande möjlighet, heter det i en sång. Det gäller dock att ta vara på det. Att räkna varje dag som en gåva av Gud. Nu lever jag, nu verkar jag, nu väntar jag. En dag slår dödsklockan för oss och en dag evakueras församlingen till de himmelska gemaken. Vi vet inte när detta kommer att hända och kanske blir det inte som vi tänkt oss. Gårdagen är förbi, morgondagen har vi inte sett, men idag verkar Herren. Trots att det inte alls blev som vi trodde.
Kommentarer
Skicka en kommentar