Fortsätt till huvudinnehåll

Fria från träta och begär

 Tänk vad lätt vi människor har att tala om hur andra människor borde vara, leva och agera. Några klasskillnader skiljer oss inte åt, utan i slott, såväl som koja förfasar man sig över sin nästa. Hur det är med självbilden kan man verkligen fråga sig; ibland finns ingenting alls av den varan verkar det som. Vi vet så ofta hur det borde vara, kunde vara, men som det ändå inte är - och glömmer att den enda vi verkligen kan förändra, det är mig själv - egenrättfärdighetsfariseén han är det inte lätt att få frälst! 

I den osäkra tid vi nu lever i, politiskt, under pandemins härjningar och en värld där vi ser våldet utbreda sig mer och mer, till vem skulle vi då vända oss till om inte till Gud. Vi talar ofta om bön men praktiserar den inte särskilt mycket. 

Dagens citat av EFS-predikanten Fredrik Wislöff talar för sig själv. De händelser som i dagarna ägt rum belyses "av historiens ljus." "Han skriver:

"Varen fria från trätgirighet och begär efter fåfänglig ära. Fast hellre må var och en i ödmjukhet akta den andre förmer än sig själv." (Fil.2:3)

Trätgirigheten är så ful, att nästan alla känner sig fria från den. Och ändå är det inte få som hyser den i sin barm. Det är det samma som kärlekslös oppositionslust, den ständiga lusten att säga emot.

Fåfänglig ära är det väl heller inte många som strävar efter. Man har nämligen svårt för att inse, att den ära man får genom äregirig strävan är fåfänglig. Man blir förytligad, blir lätt osann i sitt väsen genom att alltid försöka vara människor till behag.

Byt bort allt detta mot ett ödmjukt och kärleksfullt sinne. Kretsa inte så mycket omkring dig själv. Både oppositionslusten och äregirigheten har sin grund i ett stort jag och ett självupptaget sinne. Tänk mindre på dig själv - och om dig själv. Och akta andra högre. Så skall ditt liv bli rikare.

I mitt eget tycke vara ringast ibland syskonen; i det sinnet mig bevara, du min dyre själavän!"

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Innan ditt rike blev kartlagt

Innan ditt rike blev kartlagt  av Nils Ferlin Det var bara tokar och dårar som lyssnade till dig först. Det var slavar och skökor och ogärningsmän men då var ditt rike störst Det var bara enkla själar Och själar på undantag. Sen byggdes det tabernakel och kyrkor av alla de slag Och påvar kom det och präster som tvistade om vart ord Du fällt på din korta vandring på denna bullrande jord Men tokar var det och dårar Som lyssnade till dig först. Det var innan ditt rike blev kartlagt och då var ditt rike störst. En dikt som verkligen förklarar kristendomens begynnelse och tidiga utveckling. Jag vet inte om Ferlin hade någon personlig tro på Jesus Kristus, men beskriva hur det började och hur det blev, det kunde han.

Tag inte vilddjurets märke av bekvämlighet

 "Här gäller det för de heliga att ha ståndaktighet, för dem som hålla Guds bud och bevara tron på Jesus" (Upp.14:12) De flesta - även de som inte kan så mycket ur bibeln eller har någon gudstro att tala om - har hört talas om märket i handen och på pannan. Teorierna om vad det kunde tänkas vara är många, en del mer troliga än andra. Frågan har dock alltid varit; kommer människan att ta emot detta märke, vad och i vilken form det än kommer att gestalta sig i. Många säger ett bestämt nej på den frågan, men när det då verkligen gäller, hur kan du då vara så säker på det. Tänk om märket skulle vara något i stil med alla andra uppfinningar och "nymodigheter" vår värld upplevt blott under de senaste hundra åren. Många av oss vill leva ett bekvämt liv, kunna göra vad vi vill, åka dit vi vill, träffa dem vi vill etc. (Undertecknad utgör inget undantag) Det senaste året har vi inte kunnat göra det som vi varit vana vid och nu ser många fram emot att världen skall återgå til

Annorlunda

 En dikt av Nils Bolander När man ska till och dö blir allting annorlunda. En droppe ångest i leendet som en södergök i ett sommarlandskap. De lätta orden bli så tunga och tystnaden så besjälad, så full av ekon och outtalade önskningar. Huvudsak blir bisak, och man får ett ögonmärke bortom alla nära och kära: hemlandet. När man ska till att dö, kommer resfebern över en som en nordisk skymning och en iver att få trycka händer till tack och förlåt före avfärden. Luften ropar av avsked som vildsvalornas bevingade plog mot söder i glasklar oktober med en lockelse bortom allt förnuft.  När man ska till att dö blir allting annorlunda.